Inga fler följebrev?

Satt här om dagen och spånade på hur jag skulle beskriva, likt en kort baksidestext, nuvarande manus jag skriver på. Ungefär så här lät den här första versionen (det brukar bli några stycken innan jag landar in nåt):

”Jag brukar inte interagera med dem jag städar hos. Förutom i just det här Huset och med just den här Kvinnan. Det slutar med katastrof. När maken hittas brutalt knivmördad mellan kök och vardagsrum finner jag mig i polisens förvarar och misstänkt för dådet. Men det kanske stämmer. Det kanske verkligen är jag som har begått detta fasansfulla brott? Och om inte, så förtjänar jag ändå att sitta där jag sitter. Kanske på livstid.”

Manuset har arbetstitel ”Städerskan” och det är en psykologisk thriller/spänningsroman.

När jag kör fast lite/eller tröttnar på att skriva så kan jag pyssla lite med följebrevet. Börja skissa på det. MEN. Då slog det mig. Behöver jag ens skriva följebrev mer?

Så många följebrev jag skrivit … Men nu har jag ju landat in på fina Ordbereonde Förlag med två manus och kan skicka kommande manus direkt in i värmen. Inga fler kalla, anonyma manushögar …. Men med det sagt så fattar jag ju att förlaget fortfarande behöver anta nya manus av mig, det är inte säkert och inget jag ska ta för givet. Men ändå 🙂 Det är en konstig känsla att inte samla på förlag (jag har alltid span på förlag att ev skicka manus till).

Däremot har jag ett skräckmanus jag behöver förlag till, då ”mitt” förlag inte ger ut i den genren … + några längre noveller som eventuellt kan få bli en novellsamling, får se… Men nu får dessa skräckalster vila lite.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.