Jag har skickat iväg manus ”Drama i triangel”, till förlag IGEN! Detta manus lektörsläst tre gånger och genomjobbat med redaktör TRE gånger. Ändå vet jag att det bara kommer få standardrefuser. Suck.
Deppigt. Förr var det kul att skicka manus till förlag. Nu är jag bara grinig och sur när jag gjort det. Det känns så j*la lönlöst. Att manuset ens ska få en chans och bli läst i en hög med typ 3000-5000 manus eller nåt. Nä, det är bara att glömma.
Att jag är så bitter och arg på det här manuset är nog för all tid jag lagt på det. Ingen annan text (av tio andra manus) har jag lagt ner så här många timmar på. Inget annat manus har jag lagt så mycket pengar på, typ 30 000 kr! Usch. Det är så mycket investerat i det här manuset att det betyder FÖR mycket. Jag brukar annars kunna släppa taget och skriva nytt. Har hundra andra idéer och böcker jag vill skriva … Ändå är jag fixerad vid den här berättelsen.
Det som är bra är allt jag lärt mig på detta dyra och havererade projekt. Jag har lärt mig vikten av dramaturgi och att stolpa upp berättelsen INNAN jag skriver den och investerar massa ord och tid på kapitel jag sedan måste stryka. Omarbetningarna har kostat mest energi. Så mycket misstag jag gjort och aldrig vill uppleva igen. Det har varit brutalt. Att döda sina älsklingar har varit högst viktigt och fruktansvärt jobbigt. Men utan ”min” lektör och redaktör hade manuset inte nått den kvalitén den har idag och jag skulle inte lärt mig lika mycket. Lärdomar jag har tagit med mig in i alla andra manus jag skrivit efteråt.
Jag hatar ”Drama i triangel”, vill inte se åt texten igen (säger jag nu efter senaste omarbetningen). Men jag älskar samtidigt mina karaktärer, särskilt min galna antagonist. Jag hoppas att manuset någon gång, på nåt sätt ändå ska bli tillgänglig för läsare för mina karaktärers skull.
Så. Nu är det bara att invänta refuser och fortsatta med andra manus.