Tänkte på varför det kändes som magi när jag fick slutet till manuset ”Axel och den magiska boken”, och det är för att slutet passar in med resten jag skrivit. Alltså all text jag skapat hittills, utan att veta om slutet. Exempelvis ett visst utseende en karaktär har, jag visste inte när jag beskrev karaktären varför han skulle se ut så, men jag visste (då detta hänt flera gånger nu) att så fort jag har slutet och vet hela berättelsen kommer saker och ting passa in. Och mycket riktigt, karaktärens utseende är klockrent. Samma sak med vädret, varför det absolut inte är någon sol (och inte bara ur ett symboliskt synsätt) = passar slutet på berättelsen klockren., men det visste jag ju inte när jag skrev de första kapitlen.
Det är detta som är magi, och det händer varje gång, och dessutom flera gånger per bokmanus. En karaktär säger eller gör något, och jag vet inte riktigt varför eller förstår det fullt, men skriver det lydigt såsom det framträder för mig. Det gäller att ha tillit här. Och sedan, när alla bitar fallit på plats och jag har slutet, förstår jag exakt varför, det är magiskt för mig. Jag efterkonstruerar alltså inte (även om jag fyller på och ut där det behövs), men litar på min instinkt och skriver för jag vet att jag kommer få reda på mer sedan om varför jag skriver som jag gör.
Upplever andra skrivande människor detta? Magi på något plan?
Eller är det bara jag som är konstig? Har det att göra med mitt arbetssätt som till stor del är att flödesskriva utan synops? eftersom jag då inte kan tänka ut hela förloppet i förväg och därför överraskas längs vägen..