Fördelarna med att vara morgonmänniska och gå upp klockan 05.00.
Jag ångrar mig. Mitt allra första bokmanus jag skrev 2016, som fördes fram till slakt där jag skulle stycka ut vissa delar till mitt nya manus, benådas. För det är inte alls dåligt! Inte alls. Egentligen 🙂
Okej, vissa delar styckar jag faktiskt ut till nya manuset. Exempelvis huvudpersonens yrke, samt en karaktär som hon träffar i jobbet, får följa med in i nya manuset. Men ju mer jag tittar på det här gamla manuset, ju mer kvaliteter hittar jag. Faktiskt. Otroligt nog. Om jag bara får stötta upp manuset mer strukturellt/dramaturgiskt, vässa till karaktärerna, bygga in mer undertext och spänning, förstärka twisterna som redan finns, fylla i viss research som jag tycker saknas för trovärdigheten, så tadaa 🙂 Det kommer kunna bli en riktigt bra psykologisk relationsroman 🙂
Är Stina Jackson. Jag läser ”Ödesmark” av henne då den kom på posten nyligen som vinst från tidningen Skriva (jag var en av vinnarna i bildtävlingen där).
Jag har tidigare läst hennes bok ”Silvervägen” och tyckte den var mycket bra. Det är ju främst miljöskildringarna som är bra, men oxå karaktärerna och det ”bygget”, mycket bra och att låta sig inspireras av 🙂
Annars har jag precis läst Inger Edelfeldt och hennes ”Om snö och guld”. SÅ BRA!
Vilken författare inspirerar DIG just nu?
Nu har jag fått tillbaka manus ”Hämnd, älskade hämnd” fast i form av inlaga efter korrekturläsarens korr. Så nu ska jag ägna veckans skrivtid, antagligen nästa veckas tid oxå, med att korrekturläsa korrekturläsarens korr. Hehe 🙂
Det är precis lika tråkigt som det låter. Men måste ju göras 🙂 Jag ska godkänna/förkasta korrläsarens förslag (men det mesta är ju bara att godkänna) och så gör jag själv en sista genomläsning på jakt efter småfel som slunkit igenom.
Men snart blir det bok! Woohoo 🙂
Den här söndagen har jag börjat på mina nya feelgood-roman. Och tänkte damma av mitt alldeles första bokmanus jag skrev 2016. Har inte sett åt det sedan våren 2017 då det skickades till förlag. Och ja. Det refuserades stenhårt utan pardon det året. Men det hejdade inte mig, som skrivit 9 manus sedan dess.
Hur som helst. Jag ska alltså slakta detta första manus för jag VET att det finns användbara grejer där i som jag vill hämta till mitt nya manus. Kanske det gamla manuset skulle kunna räddas genom gedigen redigering – sådant jag inte förstod på den tiden. Men jag är nog ganska ”över och förbi” den storyn, så därför åker det till slakt 🙂
Det roliga är, när jag tittar på texten idag, är att det faktiskt INTE är så dåligt som jag ville tro. Visst, skrivtekniskt haltar ju hela manuset, då jag inte förstod på den tiden vikten av vändpunkter (även om de finns i manuset, men inte utplacerat på ett strategiskt sätt då jag mer skrev på känsla då), tema/röd tråd saknas (jösses så det spretar! Detaljerna är bra, men hör till olika böcker) och så vidare. Men det är faktiskt ganska bra gestaltat och språket, inte så dåligt.
Jag har alltså börjat på nya manuset och skrivit första kapitlet, ca tusen ord. Pepp!
Med tanke på succén med mitt feelgood-manus (som antogs på första försöket av förlag) kommer jag köra samma upplägg med att angripa den här nya texten, alltså samma arbetssätt, inte samma story.
Äntligen verkar jag nämligen ha funnit mig tillrätta i en bra arbetsmetod, för att skriva ett manus är ett gediget arbete, och som dessutom sparar mig en massa tid i redigeringen sedan. För det är ju så tråkigt. Nu har jag i alla fall bästa biten framför mig, att skriva första utkastet och bara låta ”det komma” 🙂
Så här fin blir omslaget till den kommande antologin ”Sommarväsen” där jag har med ett bidraget.
Min noveller heter ”Sommarsjön” och det kanske döljer sig ett sjöodjur där i …
Ja. Jag har skrivit på ett bokavtal med Ordberoende förlag! Det är galet overkligt och alldeles underbart. Jag har i många år spanat på detta förlaget, läst böcker från dem som jag verkligen gillat, och drömt om att få vara en del av deras ”stall” med författare. Att drömmar kan slå in 😊
Jag har tidigare inte skickat manus till dem, vet inte varför, kanske väntat på att verkligen ha något bra, något som passar deras utgivning. Och nu tyckte jag mig ha det. Min feelgood−roman som jag skrev i höstas, under det sista halvåret på min föräldraledighet. Skickade in och fick positivt gensvar 🙂
Detta är mitt tionde bokmanus. Kände verkligen att jag satte alla delar rent skrivtekniskt/dramaturgiskt och också blivit bättre i språket/gestaltning. Nu satt verkligen allt som det skulle, tyckte jag 😊 Men självklart pågår lärandet. Jag kan bli ännu bättre 🙂 Livet och skrivandet är i ständig utveckling i en framåtrörelse, ibland går det fort, ibland långsamt, ibland korkar något igen och verkar blockera flödet. Nu känns det i alla fall som strömmen flyter fort som tusan, jag spänner fast mig och njuter av åkturen 😊
Jag började på en ny novell till min samling. Jag kallar den ”Flykten” . Och ska försöka ha den klar i helgen som kommer så ska jag därefter börja på en nytt manus inom feelgood.
Novellen handlar om jäkt, vassa klor och om att se rött. Om att fly en fara för att kanske finna sig i en annan …
Måste säga att det är oerhört tillfredsställande att skriva dessa noveller för mig själv. Att inte vara styrd av en tävling och av ett kanske. Kanske … väljs bidraget ut och får vara med. I min samling får alla vara med 🙂 Typ.
Annars är det ju jättekul att skriva efter en novelltävlings tema och ramar oxå. Och jag har ju tema/ramar för mina egna noveller oxå så de ska passa in. Men just nu är det inga tävlingar som känns aktuella för mig ändå så då passar det här skrivandet. Dessutom är det oerhört tillfredsställande att vara ”klar” på några veckor, istället för månader/år som ett bokmanus tar. Jag gillar att varva projekten. Och efter mitt tionde bokmanus var jag lite trött, men snart så. Snart sätter jag fingrarna till tangentbordet för ett manus 🙂
Jag har denna lördagen satt punkt och är ”klar” med min dystopiska novell (”Livmördarna”), som fick hejdas för att inte svälla till en roman 🙂 Nu landade den på 21 682 ord, vilket blev med nuvarande formatering 49 sidor i Word. Helt klart den längsta novell jag hittills skrivit och det tog mig typ 3−4 veckor. Vad händer nu? Novellen skickas till testläsare, och så får jag invänta feedback och jobba med den sedan. Men det ska bli riktigt kul med feedback. Det är på något sätt först när texten möter läsare som den blir till, för mig. Och det är ju varför jag skriver, att få bli läst 🙂
Så. Vad är nästa projekt?
Hm. Antingen skriver jag en till sådan här längre novell, för min egen novellsamling, eller så tar jag tag i ett nytt feelgood−manus som jag än så länge knådar på idéstadiet. Min förra feelgood, nu med arbetstitel ”Lögner varar längst”, tog ungefär sju månader att skriva. Men då var det ju inte den enda texten jag arbetade med eller producerade, så jag kan vara snabbare om jag enbart fokuserade på en sak i taget 🙂
Ska grilla på en lekplats med barnen sedan och ägna resten av helgen åt läsande och funderande. Skriva novell? Eller nytt manus?
Vad gör man med 1 timma och 45 minuter på ett tåg? Jo, LÄSER! Och som jag har längtat efter den här boken som jag beställde för nån vecka sedan, nu skulle jag äntligen få ta tag i den 🙂
The Handmaid’s Tale
Alltså vilken bok! Jag har läst hälften på helgens tågresor. Den är rysligt subtil, en påminnelse till mig att man kanske inte behöver ”vräka på” med aktion och äckel för spänning. Och språket då! Vilken författare! (Vad håller jag på med?) Jag lär mig så mycket om hantverket och det är bra, ger mig distans för storyn är så otäck att jag inte klarar av att ta den till mig (vägrar se serien) med tanke på vad som händer i världen, det skrämmer mig.
Jag är så tagen och drabbad …
Och en annan mycket märklig sak. Min egen dystopi som jag skriver på, och försöker tvinga in i novellformatet fast den sväller och vill bli en roman, har mycket likheter med Atwoods bok. Typiskt. Man är verkligen inte unik. Trots att jag INTE läst boken, INTE sett filmatiseringarna eller serien, eller knappt satt mig in i storyn (för otäckt för mig) så lyckas jag ändå pricka in detaljer. Som med röda ballonger (viktig detalj och symbol i min dystopi). Vita lakan typ. (Trodde jag var unik) och hängningarna och det sexuella våldet. Jag som drömde min dystopi och trodde mig vara unik…. Hehe. Jag har verkligen inte plagierat Atwood, men folk lär ju tro det. Förhoppningsvis så kommer min berättelse, bearbetad genom mig, ändå ut på andra sidan som ”min”.