Varför gör jag detta?

Idag har jag skickat in 3 noveller till Året runt… Det är alltid så nervöst när jag  trycker på skicka knappen. Var novellerna tillräckligt bra? (Fast ibland blir noveller refuserade även om de är bra, då det kan finnas många och olika skäl till varför en novell inte passar deras utgivning just då).

Jag har alltså 8 noveller som ligger hos Året runt och hoppas på att få bli ”riktiga” noveller som publiceras och blir lästa. Det är så jobbigt att gå och vänta. Jag vill veta NU om de blir antagna och köpta eller inte. NU!

Jag kommer blir så deppig om novellerna blir ratade… Usch, varför utsätter jag mig för det här?

Och alla novelltävlingar jag deltar i just nu och oxå väntar på besked… Usch, varför utsätter jag mig för risken att bli ratad och avvisad? Känslan är hemsk.

Vardagskrönikören har temat rädslor för deras aktuella ”skriv-en-krönika-tävling”.  Jag har skickat in mitt bidrag idag, men nu när jag skriver detta inlägget förstår jag att jag faktiskt är modig varje gång jag deltar i en novelltävling eller skickar in en novell till en veckotidning. För jag är skiträdd varje gång jag gör det (det hade kanske blivit en bra krönika?). Jag är rädd för att misslyckas, rädd för att ratas. Så varför gör jag detta?

Jag tror att jag lockas av tanken på att inte bara vara konsument av litteratur, av film och tv och underhållning i stort. Jag pysslar inte så mycket för övrigt, så att skriva är ett sätt för mig att skapa något. Något som gärna når ut till andra och på så vis vara producent (och inte bara konsument). Att skapa och producera tillfredsställer mig enormt. Jag är beroende av att se vart texten tar vägen, vad som ska hända i ett manus eller i en novell. Jag älskar att se den vaga idén jag hade i huvudet faktiskt ta form på papper och bli något sammanhållet och konkret. Det är därför jag gör det.

 

2 reaktioner på ”Varför gör jag detta?”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *