Var går gränsen till stöld?

I mitt jobb träffar jag människor som berättar om sina liv i olika stor utsträckning. Jag förfasas över allt elände människor ska behöva hantera och förundras över den ibland så generösa viljan att berätta och dela med sig. Idag var en sådan dag. Jag träffade en kvinna som berättade (mer än hon behövde och som var syftet med vår träff) utdrag ur sitt liv. Ett märkligt sammanträffande är att kvinnan ifråga är som tagen ur nuvarande manus jag jobbar med. Eller egentligen inte märkligt… manuset utspelar sig i den här miljön där kvinnan jag träffade bor och jag, bland andra områden, rör mig i på grund av mitt jobb… Hur som helst.

Var går gränsen mellan att stjäla, låna eller kalla det att ”inspireras”? Jag menar, att i möten med människor, både i mitt jobb och privat. På fikarasten, i kassakön på Ica, ja överallt, ingen går säker, då min författarblick alltid är på. Och ja, jag ”lånar” det jag ser och det jag hör. Men som dagens exempel (vet inte om jag kommer använda det i boken än, men om) kanske kvinnas berättelse/upplevelse hamnar hos en av mina karaktärer. Jag vet inte om det känns rätt. Även om det förvankas och inte kan härledas tillbaka till ursprunget… Hur tänker andra skrivande människor där ute?

Om man lånar, måste man ju lämna tillbaka. Hur ”lämnar jag tillbaka” människors berättelser och mina observationer?

Finns det ingen etisk författarkommitté för sådana här frågor?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *