Väntans tider

Jag har skickat manuset hjärta&taggtråd till en lektör. Det är hemskt spännande och hemskt jobbigt på samma gång. Jag vill att hon ska tycka att det är det bästa hon har läst och utbrista: ”Det här är ju Nobelpris!” Haha, allvarligt talat: Jag ser fram emot ordentligt feedback från en ”professionell”. Men tänk om… tänk om jag får höra något i stil med: ”Jag beklagar, men min nioåring skriver bättre än det här… du har inga andra hobbys…? Som kanske passar dig bättre…?”

Nä, usch. Tänk om det är det sämsta hon har läst. Fy, vad jobbigt det känns, så utlämnade, så naket. Jag tror jag ångrar mig… bäst att begrava manuset i byrålådan, långt borta från negativa bedömningar…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *