tänker på manuset

Tre till fyra andetag, jag tänker på manuset. Hur det ligger i förlags mejlinkorg eller på deras skrivbord (?), alldeles ensam med längtan efter att få bli en riktig bok…

Varför ville jag skriva just den boken? Egentligen var det inget jag ”ville”, jag var mitt i ett annat manus, när huvudpersonen i ”tre till fyra andetag”, satte sig nära och började prata i mitt öra. Jag var bara tvungen att till slut lyda och skriva. Berättelsen blev en typ av socialrealism, eller en kärlekshistoria, som jag främst ser den, med  miljön som egen karaktär och det färdiga manuset en egen själ. Kanske var det socionomen i mig som behövde skriva detta, jag vet inte. Vad jag vet är, att det inte var en typ av bok jag tänkt skriva, men att så blev det, och förhoppningsvis bra också.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *