självupplevt eller fiktion?

Jag fick en fråga för ett tag sedan från en som testläste ett manus. Testläsaren blev illa till mods och nervös över en scen och undrade vad jag råkat ut för egentligen. Jag blev helt stum och paff över frågan. Vad menade hon egentligen? Vad jag råkat ut för? Inget sådant alls, förklarade jag, scenen är lögn, ljug och påhitt – det kallas fiktion.

Jag har i alla fall ALDRIG tänkt så när jag läst, att författaren själv ska ha råkat ut för det som karaktärerna gör, om inte boken är uttalad biografisk eller självupplevd. Men det kanske är så folk tänker? Nu var det här en testläsaren som känner mig, så det kanske var därför… Eller? Hur tänker du när du läser?

Om en skådespelare spelar mördare på film får jag ju inte för mig att den personen har sådana böjelser i verkligheten. Men sådant författare skriver kan tydligen misstänkas som självupplevt? och visst, jag använder väl rätt mycket av mig själv när jag skriver, men det är mest allmängiltiga känslor, mitt inre själsliv och sådant. Mitt liv i det yttre är alldeles för ospännande för att bli bok.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *