Pusselbit

Precis som jag fick en pusselbit efter att jag läste boken Svek av Karin Alvtegen, gällande konflikter (se ett föregående inlägg) fick jag nu i helgen en bit till. Jag har läst ut En annan gryning, av Camilla Sten. Biten jag fick från den boken, till det gigantiska författarpussel jag lägger, är att inte hasta mig fram. Jag ska krama ut mer av scenerna (men utan att ordbajsa).

Jag har en tendens, blev jag tydligt varse under gårdagens skrivpass, att ha bråttom när jag skriver. I mitt manus hjärta&taggtråd, skyndar jag mig igenom scenerna för att komma till nästa scen. Självanalyserande och dissekerande som jag är, undrar jag varför? Jag tror att jag har fått för mig att det riskerar att bli tråkigt och ”tungt” i texten annars, om jag inte driver på handlingen, piskar tempot och gör det genom att ha tusen scener!

Jag tänker vidare: om en bok innehåller (nu hittar jag bara på) 200 scener, kanske jag inte ska ha så bråttom igenom dem för att stressat upptäcka att det bara resulterat i 25 tusen ord. Och därmed behöva skriva 200 scener till bara för att ”fylla ut” och få det till en roman. Jag kanske ska se över de 200 scenerna (förutsatt att jag i dessa har fångat hela berättelsen), och fördjupa dem, fylla ut de scener och partier som är spännande. Bygga på karaktärerna i befintliga scener. Annars kanske boken riskerar att kännas igenomhastad, platt och intetsägande.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *