Livsstil

Jag har under helgen inte haft möjlighet att sitta vid datorn på grund av familjeaktiviteter. Men en och annan rad hamnade ändå i anteckningsfunktionen på mobilen. Trots ledig helg så är finns skrivandet ändå där. Alltid. Och puttrar i bakgrunden.

På mitt vanliga jobba (som jag nu är föräldraledig ifrån) så har jag genom åren tränat på att lämna kvar jobbet där det hör hemma – på kontoret, även om ett och annat ärende (jobbar i Socialtjänsten) kan följa med hem om det ”sticker ut” eller kniper extra i bröstet. Det är nödvändigt att lämna jobbet där det hör hemma för att inte totalt bränna ut sig och ha energi kvar för familjen. Men märker att skrivandet aldrig går att ”lämna”.

Jag sitter ju hemma och skriver, och när jag stänger av datorn och är färdig för dagen så hamnar det klotter i mobilen eller i block – jag kommer på saker, scener, nåt mer angående någon karaktär osv. Det är kanske svårare att stänga av romanprojekten eftersom jag inte lämnar ett kontor på samma sätt och en stor del av skrivandet sker mellan raderna. Mellan skrivpassen, då det bearbetas och knådas och grejas mentalt med.

Skrivandet har blivit en livsstil. Jag fattar det uttrycket nu. När folk har passioner, arbeten m.m och det blir en livsstil – man är på något sätt aldrig ledig. Det följer med och inbegriper det mesta i livet, mer eller mindre.

Är det bra? Behöver jag kunna stänga av ordentligt? Tror jag kan bli lite stressad – märks på sömnen (eller bristen på den).

Att ständigt vara i ett slags ”skriv-mode” även när jag inte sitter vid datorn…. Undra hur andra skrivberoende människor fixar det.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *