Långa tankar

Jag läste den här boken nu under mina lediga juldagar. Bitterfittan av Maria Sveland. Jag hade ingen förförståelse alls av boken, inte läst på baksidan heller. Men hittade den i mitt bokskåp när jag rensade lite snabbt här om dagen och tänkte först slänga boken! Tur att jag läste den för den var så bra! Stor igenkänning i många delar, inte i andra.

Det jag framför allt kände igen mig i är detta att längta efter ensamheten och tystnaden. Att få vara ifred och tänka långa tankar. Långa tankar! Vilket underbart och träffande uttryck. Jag blir verkligen grinig när jag inte ens får ha huvudet ifred.

Vidare så drabbade boken verkligen mig hårt i bröstet när det gäller det här dåliga samvetet som går djupare än så. Skuld och skam. Ångest. Av att bara längta efter sig själv. Hemska människa! Och detta beror ju på barnen, älskade fina ungar. För att som mamma känns det inte okej att få längta efter tystnaden, sig själv och att få tänka långa tankar när man har dessa underbara barn. Jag älskar dem mest av allt, och samtidigt saknar jag mig själv. En paradox, en dubbelhet att försöka lära sig att leva med. För att skriva är oerhört själviskt. Jag vet det. Att vilja uttrycka mig, skapa, vara kreativ och ”självförverkliga” mig. Allt detta som finns i en som människa (kanske särskilt i kvinnor/mammor) tar boken upp i en mycket underhållande form, rekommenderar!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *