Dessa refuseringar…

Suck. På en vecka har det kommit två refuseringar på manuset ”Änkan”, sammanlagt har 5 förlag refuserat manuset sedan det skickades in i slutet av november 🙁 Suck.

Det är deppigt. När refuseringarna trillar in undrar jag varför jag gör så här mot mig själv. Ingen har bett mig skriva, ingen är intresserad, varför lägger jag X antal hundra timmar om året och tusentals kronor (främst genom lektörsläsningar) på manus som ändå ingen bett om eller är intresserad av? Det är så nedslående. Jag måste sammanlagt vara uppe i närmare hundra refuseringar om jag räknar alla sedan 2016. Varför gör jag så här mot mig själv?

För att jag kan inte annat. Jag kan inte sluta. JAG MÅSTE SKRIVA! och nu måste jag hitta glädjen i skrivandet och dess existensberättigande även om jag aldrig någonsin blir antagen av ett förlag.

2 reaktioner på ”Dessa refuseringar…”

  1. Refuseringar svider. Oavsett om det gäller veckotidningar eller antologier. Lika förvirrad blir jag när de inte hör av sig. Deltog du i Serafs senaste tävling. Borde vi inte höra något snart.

    1. Hej. Ja, det suger. Jo, jag deltog i deras tävling och misslyckades även denna gången (skriver nog inget mer till dem), så jag har fått min refusering därifrån 🙁

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *