Äta upp en elefant

”Det finns bara ett sätt att äta upp en elefant. Lite i taget. Det är ganska lätt att förstå. Ändå verkar det vara så himla svårt att förstå att man inte kan bli världsberömd författare eller få ett jobb veckan efter man har börjat skriva.” Detta träffade mig mitt i prick. Jag läste vidare: ” Det ligger i människans natur att vilja ha ögonblicklig tillfredsställelse, att antingen bli klar direkt eller strunta i det.” Haha, här kunde jag både skratta och gråta. Är det mig han beskrivit? Texten är från Lennart Guldbrandssons bok ”Manusförfattarens guide” som jag läser just nu.

Jag börjar bli … nej nu ljuger jag. Jag är frustrerad. Efter att ha skrivit i fyra år och 8 bokmanus senare så vill jag ha mer än ”bara” noveller publicerade. Jag börjar bli rädd för att det aldrig kommer hända för mig. Att jag aldrig kommer bli tillräckligt bra och aldrig ha tur med att just mitt manus hamnar hos just rätt person, just rätt i tiden. Ska jag fortsätta med detta? Är det värt 300-500 skrivtimmar om året?

Men så läste jag detta om att äta elefanter och det är ju såklart rätt. Jag är för rastlös. Samtidigt. Jag är väldigt målmedveten och disciplinerad. Jag sätter mig och skriver alla dom där gånger när det inte är kul, vilket är mer än hälften av alla skrivpass. Jag fattar att det får ta tid, och ovanstående text ger mig hopp. Samtidigt så känns det just nu ganska dystert. Tänk om jag aldrig lyckas? Vad håller jag på med egentligen.

Mitt negativa tillstånd kan förklaras av senaste refusen från agent. Nu har jag bara en agentur kvar som inte svarat (läs: refuserat mig än). Sedan får ”Änkan” (som jag kallar manuset) skickas i väg till Förlag för att antagligen refuseras där med. Varför gör jag så här mot mig själv?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *