10 000 ord

10 000 ord. Drygt. Så mycket har jag skrivit på manuset som riktar sig till barn, 9-12 år. Axel och den magiska boken. Jag vet inte riktigt vad som ska hända, utan skriver mest bara på, så får orden, texten och Axel leda mig framåt. Att skriva det här manuset är som att nysta i ett mysterium, se vilka trådar som leder vart, för jag vet inte ens själv vad som ska hända eller hur det ska sluta. Ett väldigt lustfullt sätt att skriva på 🙂

MEN. Det finns nackdelar med att flödesskriva såhär. Jag får hjärnsläpp där jag inte vet vad som ska hända, men har bestämt mig att skriva på ändå och hoppa över den passagen, det kommer sedan.

Om jag skulle tänka ut hela berättelsen först och jobba efter en synops så skulle jag inte få hjärnsläpp (tror jag), inte lika mycket i alla fall. Men jag är otålig och vill sätta igång med en gång. Nu lämnar jag bara hjärnsläppet i manuset: skriver i röd text: vad händer här? och skriver vidare. Om jag bara har en scen framför mig, vet jag nästan alltid hur jag ska skriva den, gestalta den. Ibland fastnar jag just där, i tänkandet, vad händer? Vad gör karaktären och varför?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *