tänker fortfarande…

… på alla böcker jag har att läsa. Ca 10 stycken för research för den nya boken, och alla andra böcker att läsa för nöjes skull.

jag tänker på att jag måste arbeta igenom hjärta&taggtråd igen, ock skicka in till förlag och alla refuseringar det innebär.. suck..

och allt detta på min mentala lista är just vad det låter som: mentala noteringar utan verklig deadline.

Ta livet på allvar, men inte dig själv

känslan av stress…

…har ingenting att göra med hur det faktiskt ser ut. Det är inte allt jag har att göra som stressar mig, utan tanken på allt jag har att göra.

Jag tänker på den nya boken jag vill skriva, helst skulle jag vilja ha ett första utkast på en sådär 50-60 tusen ord efter en månad.

Jag tänker på skrivkursen och de nya övningar/uppgifter som kommer med kursbrev 2 nu på måndag.

Jag tänker på den nya bokidén jag fick för en vecka sedan och skriver lite på den, både mentalt och i ett dokument.

Jag tänker på novellerna jag skrivit och inte fått svar på än från diverse veckotidningar. Jag tänker på nya noveller jag behöver skriva och försöka få publicerade, nya novelltävlingar att delta i.

Mitt riktiga jobb tänker jag inte så mycket på däremot, annat än att det är i vägen för det jag helst vill göra. Men jag måste ju betala mina räkningar.

Jag tänker på att familjen vill ha familjetid. Jag vill oxå det, men samtidigt skrivtid.

Sammanfattningsvis känner jag mig stressad, mitt barn står bredvid  mig och skriker på mig, tycker jag är trist som försöker skriva ett blogginlägg.

vad läser du?

Jag läser Ödesgudinnan på salong d’amour, av Anna Jansson. Detta då ”min” bokcirkel drog genre feel good. En av mina favorit genres 🙂 Vi brukar göra så att vi drar lappar, där vi skrivit olika tema/genre, och hittar sedan en gemensam bok tack vare Google att läsa till nästa gång. Jag tycker om boken hittills, tycker Anna Jansson skriver vitsigt och bra.

du glömde väl inte riset?

Att skriva är livsfarligt. Maken sätter på riset, åker och handlar. Jag sitter vid datorn, skriver och skriver. Tiden går, jag vet inte hur mycket. Telefonen ringer:

– du glömde väl inte riset?

– jooo!

Jag slänger mig upp från stolen och rusar ut i köket. Riset kokar på högsta värme. Det är bränt botten, men ser annars klart ut, väldigt klart…hehe… det började i alla fall inte att brinna.

En helt vanlig söndag

ständiga skrivprojekt.

I helgen, när jag skulle sova (hemifrån, var på barnkalas i Stockholm) kom en idé om ytterligare en ny bok jag bara måste skriva. Det gick inte att slå ifrån mig. Jagad av sömnen skrev jag frenetiskt på telefonens anteckningsfunktion. Jag som egentligen är kvällstrött, men det är ofta idéer och scener/personer framträder precis innan sömnen anfaller och för bort mig. Jag tror det har att göra med hur intrycken stillas och hjärnan lugnar ner sig, ger plats för fantasin.

Jag har typ tre noveller jag skriver på, och nu två böcker. Ständiga skrivprojekt 🙂

Ny bok, nytt arbetssätt

Jag angriper den nya boken jag börjat skriva på ett annat sätt. Dels har jag skrivit en synops, eller i alla fall en grov skiss. Friskrivning kvarstår, det är min grej. Hur som helst har jag satt upp mål – att skriva ungefär 30 tusen ord på första halvan av boken. Jag har skrivit ungefär 10 sidor, 5 tusen ord, och nästan betat av första halvan av boken enligt synopsen! Det är på tok för magert. Eftersom det fattas 25 tusen ord signalerar det till  mig att jag går för fort fram. Jag måste stanna kvar i scenerna, utveckla dem, och framförallt – de stycken jag bara redovisat ett händelseförlopp eller tillbakablick – måste jag gestalta och fördjupa.

Skriva ofta

Som jag var inne på i föregående inlägg så tror jag det är viktigt att skriva ofta. Själv har jag begränsat med ork och tid för mitt kreativa skrivande.

En tankefälla jag ofta hamnade i förr var att när jag bara får mer tid så ska jag börja skriva. Men när skulle jag få 40 sammanhängande timmar att skriva i veckan?

Nej, en timma här och där och ofta är mitt bästa tips, i alla fall till mig själv. På så vis bär jag oxå med mig boken, karaktärerna och scenerna och får nya inslag, bilder, dialoger i huvudet. Annars tappar jag som sagt, kontakten med boken.

Skrivkurs

Jag har precis börjat en skrivkurs på distans som sträcker sig över 20 veckor. Jag tar med mig mitt nya bokprojekt. Jag har gjort så innan. Gått en skrivkurs och tagit med ett manus. Det var väldigt bra. Jag fick upp farten och höll kontakt med boken (tyvärr blev den ändå bara halt skriven, då inspiration till en ny bok: hjärta&taggtråd, dök upp och den skrev jag klart). Fick i alla fall upp vanan att skriva ofta, då skrivkursen fungerar lite som en piska. Hellre att skriva en timma varje dag, än tio timmar en gång i månaden. Det är lite som att läsa. Hellre läsa 10 sidor om dagen, än fler sidor en gång i månaden. Kontakten med boken, och intresset, svalnar annars.

återkommande tvivel

En seger är kort. Tänk om detta är min enda seger? Det enda jag lyckas med, en enstaka novell? Tänk om ingen tidning någonsin vill köpa en endaste novell till? Tänk om detta är den enda novellen jag lyckas få publicerad? (Den novell Året Runt precis köpt). Och värst av allt: tänk om jag aldrig lyckas med ett bokmanus?

En seger kort. Tvivlet kommer alltid tillbaka.