Bok-längd

Är just nu besatt av längden på böcker. Beror på den panik jag känner smygande gällande nuvarande manus hjärta&taggtråd. Har 26 500 ord och är visserligen inte klar, har mer att skriva, men känner att jag närmar mig slutet av berättelsen och tvivlar på att jag kommer fylla 40-50 tusen ord. Antingen beror det på:

  1. Berättelsen är en lång novell, ingen roman.
  2. Berättelsen är för tunn/platt/ointressant.
  3. Jag har uppenbarligen inget intressant att säga/komma med.

Pusselbit

Precis som jag fick en pusselbit efter att jag läste boken Svek av Karin Alvtegen, gällande konflikter (se ett föregående inlägg) fick jag nu i helgen en bit till. Jag har läst ut En annan gryning, av Camilla Sten. Biten jag fick från den boken, till det gigantiska författarpussel jag lägger, är att inte hasta mig fram. Jag ska krama ut mer av scenerna (men utan att ordbajsa).

Jag har en tendens, blev jag tydligt varse under gårdagens skrivpass, att ha bråttom när jag skriver. I mitt manus hjärta&taggtråd, skyndar jag mig igenom scenerna för att komma till nästa scen. Självanalyserande och dissekerande som jag är, undrar jag varför? Jag tror att jag har fått för mig att det riskerar att bli tråkigt och ”tungt” i texten annars, om jag inte driver på handlingen, piskar tempot och gör det genom att ha tusen scener!

Jag tänker vidare: om en bok innehåller (nu hittar jag bara på) 200 scener, kanske jag inte ska ha så bråttom igenom dem för att stressat upptäcka att det bara resulterat i 25 tusen ord. Och därmed behöva skriva 200 scener till bara för att ”fylla ut” och få det till en roman. Jag kanske ska se över de 200 scenerna (förutsatt att jag i dessa har fångat hela berättelsen), och fördjupa dem, fylla ut de scener och partier som är spännande. Bygga på karaktärerna i befintliga scener. Annars kanske boken riskerar att kännas igenomhastad, platt och intetsägande.

Hur läser du?

Jag läser aldrig baksidan på en bok, lägger nästan aldrig författarens namn på minnet, kollar hur många sidor boken har och tänker sedan ”nu har jag kommit en fjärdedel, nu är det hälften kvar osv…”

…och jag skulle aldrig fuska och läsa sista sidan! så gör man bara inte…

Hurdana läsare är ni där ute?

Ålder att debutera

Drabbades så obarmhärtigt av åldersnoja. Nytt år = ett år äldre. Läste på Svt om Sverige yngsta författare: ”Hjärtat fortsätter att slå” heter 13-åriga Maj Lundgrens debutroman.

I Kim M. Kimselius bok, Att skriva med glädje, skriver hon att världens yngsta publicerade författare är Dorothy Straight som skrev How the world began, när hon var 4 år, och som gavs ut två år senare 1964. Libby Rees gav ut sin första bok när hon var 9 om sina föräldrars skilsmässa, och hennes andra bok när hon var 12. Christopher Paolin skrev sin debut Eragon när han var 15 år, blev utgiven som 17 år. När han var 19 år toppade han New York Times lista för bästsäljande författare. Boken How to talk to girls, är skriven av Alec Grevens, 9 år.

Usch för att fylla 32 om en sådär tre månader…

Åh andra sidan. Elsie Johansson debuterade som 48 åring. Harry Bernstein romandebuterade vid 96 års ålder och har gett ut tre självbiografiska romaner.

Nu känns det bättre…

Vad läser du just nu?

En annan gryning, av Camilla Sten.

img_2032

Det är första boken att läsa inför första träffen i min nystartade bokcirkel. Upplever att läsa (och skrivandet) är en ensam hobby, så en bokcirkel är ett sätt att göra det hela mer socialt 🙂 Nu är jag visserligen inte en översocial person, men ändå 🙂

Läste på författarporträttet, (fantiserar om vad det ska stå på mitt) och Camilla Sten är född 1992 !!! Men alltså, jag är inte stressad, inte det minsta mellan snoriga-host-småbarnsnätter, dagishämtningar. matlagning, arbete, träning och så vidare. Nej då, inte alls, i den här takten jag hinner ägna mig åt skrivandet kommer min debut lagom till pensionsåldern som lär ligga någonstans mellan 69 och 72 år.

Allvarligt talat, skitcoolt att debutera så ung, jag är mycket avundsjuk, önskar att jag satt igång med skrivandet tidigare, då man hade all tid i världen.

Förresten, vad läser du just nu?

Nytt år…

… nya löften.

img_1995

  1. Fortsätta skriva och…
  2. …vara besatt
  3.  Avsätta två tillfällen i veckan att skriva koncentrerat och effektivt på biblioteket.
  4. Blir färdig med hjärta&taggtråd
  5. Köp en lektörsläsning.
  6. Publicera minst en novell
  7. Läs

Hmm… är det löften eller målsättningar?  Spelar det någon roll…?

För mycket research?

Jag har läst ett tiotal böcker om fattigdom, utanförskap, hemlöshet, barnfattigdom, segregation, psykisk ohälsa och lite social- och bostadspolitik (vart som att läsa om socionomprogrammet). Biblioteket är en guldgruva 🙂

Läst en gammal dammig bok om Mozart (tack röda korset), sett dokumentärer om klassisk musik, lyssnat på klassisk musik, kan man förresten skriva om musik? Eller är det dömt att misslyckas? Musik görs sig bäst i film/tv, inte i böcker?

Utöver läsande har jag intervjuat två personer om hur det är att jobba på Ica, vilket min huvudkaraktär gör. Jag har besökt vissa bostadsområden och människor som bor där, deras hem, då området/miljön i manuset hjärta&taggtråd i stort sett är en egen karaktär. Och ändå har jag säkert inte gjort tillräckligt med research.

Och samtidigt. Kan man göra för mycket research? Ibland tror jag det och jag blir rädd att om jag läser på för mycket kommer det färga av sig i min text. Att det jag skriver inte är mina tankar utan någon annans. Att texten får ett annat ”sound” som jag inte tänkt och inte är ”jag”.

Deckarnovelltävling

Har skrivit två noveller för Semic´s deckarnovelltävling. Själv tycker jag nog den första är bäst, just för att det var den som kom först antar jag. Maken tyckte den andra var bättre. Får se vad min andra testläsare tycker. Fast det spelar egentligen ingen roll. Kontaktade Semic och fick svar igår att man får skicka in TVÅ noveller om man vill 🙂 Skönt, då slapp jag den beslutsångesten.

Nu kan jag återgå till mitt bokprojekt hjärta&taggtråd. Det är inte bra att vara ifrån varandra för länge, magin riskerar att försvinna. Vill det sig riktigt illa gör vi slut, väljer att gå skilda vägar. Det hände med projektet innan nuvarande. Ett halvt manus som väntar på att bli färdigt. Tyvärr får hon nog vänta för evigt.

Spänningsböcker

Sträckläste boken Svek av Karin Alvtegen i somras. Det är inte bara en bra bok för nöjes skull, utan också en mycket bra bok att studera spänning. Vad gör boken så otroligt spännande och svår att lägga ifrån sig? Jo, boken är rakt igenom en sträcka av konflikter. Jag brukar tänka på just den boken och behovet av konflikter när jag skriver. Ingen vill läsa om perfekta och lyckliga människor utan motstånd. Nu tänker jag desto mer på Svek i och med Semic´s deckarnovelltävling.

Funderade vidare på det här med konflikt. En konflikt behöver inte vara gigantisk (jorden går under om vi inte stoppar boven), det räcker med ”små”, (väckarklockan ringer för femtioelfte gången, orkar/vill inte gå upp, men måste).

Konflikt består av att romanpersonen vill något, men möter motstånd. Dels kanske inifrån en själv (tvivel, rädsla, oförmåga) men också/eller utifrån (en annan persons vilja, fysiska begränsningar som att vara inlåst, brist på pengar osv). Utifrån konflikten tvingas romanpersonerna att agera, och det är detta agerande som är spännande att följa och gör att läsaren lär känna och bryr sig om romanpersonerna.