Att misslyckas

Så här känns det att misslyckas. Det som tidigare var förhoppning har antagit formen av en mörk och tjock massa.Tung energi som börjar i halsen och strupen för att leta sig ner i bröstkorgen, magen, benen och ner i fötterna. All skrivlust försvinner och min inre kritiska röst tycker sig fått bevis för sin tes: Du är inte tillräckligt bra. Det är bara pinsamt att ens försöka. Alla kan inte vara födda litterära genier, och du är INTE en av dem. Sluta slösa tid på något du uppenbarligen saknar talang för.

Tack min inre ljuva stämma för detta pepptalk.

Jag har precis fått reda på att jag inte vann den senaste novelltävlingen jag deltog i. Och det är med tunga steg jag rör mig i världen.

 

Nobelpris i litteratur 2016

Jag måste beröra att Nobelpriset i litteratur 2016 har gått till Bob Dylan. Hörde på tv: ”en bred folklig kultur får ett fint litteraturpris”. I vanliga fall har jag aldrig hört talas om tidigare Nobelpristagare, än mindre uttala deras namn (man kan säga att jag inte är så bekant i det litterära finrummet), till skillnad från årets vinnare. Bob Dylan alltså. Jag undrar hur det lät när Svenska Akademien diskuterade de nominerade och kom fram till vinnaren. ”En stor poet inom den engelskspråkiga traditionen. En musiker och textförfattare som för första gången får Nobelpris. Hans texter ska framföras, en örats poet”, något sådant troligen. Eller?

Håller något på att förändras? Står finrummets dörr på vid gavel? Vidgas synen på vad som anses som litteratur? Där inte bara böcker i den klassiska bemärkelsen definieras som litteratur utan även andra konstformer accepteras som med årets Nobelprisvinnare. Onekligen spännande. Vad står på tur? Bloggare

Hej Världen!

…eller borde jag skriva Hej Maken? den enda som vet om bloggens existens och troligen den enda med intresse att följa den…

Jag har alltså tänkt blogga om min utveckling inom romanskrivandet och vägen till att skriva en bok som förhoppningsvis blir antagen av ett bokförlag och publicerad. Kommer det ta tre år? Fem eller tio? Eller sitter jag här om tjugo år och konstaterar att det blev ingenting med ingenting? Bloggen får byta riktning och heta – Drömmen som aldrig slog in! Nä, fy en sån deprimerande blogg…

Mitt första blogginlägg alltså. Hmmm. Det kanske inte var en så bra idé det här. För trots allt så är det ändå bättre att misslyckas utan publik.

Jag som är en väldigt privat person och inte finns på sociala medier (tycker de är skrämmande och utelämnade) skriver nu mitt första blogginlägg. Hur gick det här till? När idén om en blogg först slog an i mig för en sådär fyra veckor sedan bearbetade jag tanken under en vecka och försökte mest argumentera för att låta bli. Livet blir enklast och tryggast så. Men idén lämnade mig inte, utan snarare växte och var här för att stanna. Nu kan jag inte låta bli. Lika lite som jag inte kan låta bli att skriva på mina bokprojekt oavsett om de någonsin får möta världen i form av bokformat.

Att skriva i en blogg är skrämmande. Jag är rädd för att inte vara tillräckligt bra. Rädd för att bli läst och därmed bedömd (och hånad). Rädd för att INTE bli läst. Helt enkelt rädd för att misslyckas.

Mark Twain lär ha sagt att ”mod inte är frånvaron av rädsla, det är att agera trots rädsla.”

Så nu publicerar jag mitt första blogginlägg, inte utan rädsla, utan tillsammans med rädsla.