att skriva romaner och noveller

Läste precis boken Att skriva romaner och noveller, av Lars Åke Augustsson.

img_1633

Den innehöll flera intressanta partier, bland annat detta om miljöskildring: ”en miljöskildring måste fungera i samspel med resten av berättelsen. Allt för ofta blir den till en uppräkning av naturfenomen eller en inventering möblemang, drar uppmärksamheten från historien som ska berättas istället för att stärka dess trovärdighet.”

Vidare beskriver Lars Åke tre vanliga nybörjarmisstag: 1, ”att man för läsaren karaktäriserar en miljö som vacker, kuslig osv utan att låta läsaren dra den slutsatsen själv.” 2, ”att stapla detaljer på varandra, beskriva varenda lada i skogsbrynet eller varenda nyans i soluppgången…”3, ”…att man försöker kompensera bristen på en exakt och slående bild med en mängd mindre exakta; det blir oftast många sköna ord på sidan men ingen bild i läsarens sinne”.

”Vad utmärker en bra miljöskildring? Den säger så lite som möjligt om hur miljön bör upplevas. Den är knapp men precis – utanför mitt fönster finns inte ”några träd”, utan där finns en rönn, ett eksnår och tre björkar. Och den står i samklang med hela berättelsen den är en del av. Miljöskildringen har en psykologisk betydelse.”

Varför skriver jag?

…en fråga jag ställer mig ofta, och får lite olika svar varje gång. Nu senast en tidig morgon kl: 06.40. Vintermörkt och kallt ute, i handen en het kopp kaffe och i tankarna bokprojekt hjärta&taggtråd. Varför skriver jag? För att förstå människor. Psykologi och sociologi intresserar mig. Jag vill förstå människor. Vad driver dem att handla och bete sig på ett visst sätt? Vad driver mig?

Ambivalent

Jag har hittills aldrig älskat ett bokprojekt som jag gör med ”hjärta&taggtråd”. Jag är helt förundrad över berättelsen som vecklar ut sig. Samtidigt. Livrädd. Att jag är helt fel ute. Inbillningssjuk.

Ena stunden har jag världens självförtroende och VET att jag kommer att lyckas. Nästa stund så förtvivlat liten. Kastar jag bort en massa tid på något som ändå aldrig kommer bli?

Övermod å ena sidan, kritisk och förminskande å andra.

Berättarform

Jag skriver alltid i jag-form. Alla noveller och manus som vilar i byrålådan i väntan på storhet har den formen. Det har fallit sig så naturligt. Ingen berättelse har velat ha det på något annat sätt. Det är som om berättelsen själv väljer berättarperspektiv.

Hur är det för andra skrivande männsikor? Är det svårt att välja berättarform, eller avgör själva storyn det? eller är det författaren som är lagd åt ett visst håll? ”Berättarform-håll” alltså?

Första stycket

Jag har som tidigare sagts svårt att få till första stycket på manuset med arbetstitel hjärta&taggtråd.

Så här låter det nu: ”Ljuden hade lett oss ut. Våra ögon utvidgas, även om ingen natt kan vara mörk nog att maskera rökpelarens svärta och vi följer dess väg mot himlen. Mot Gud? Elden sprider sig. En smäll. Glas krossas. Luften vibrerar av oro, precis som jag. Folk är ute. Tittar. Från sina balkonger. Från marken. Något kommer att ske. Det känns som pirr under mina bara fötter. Jag spänner och kniper tårna om mattan av plast. Trots avståndet är åsynen påtaglig. Nära och kvävande. En osynlig kupol har sänkts över vårt bostadsområde. Isolerar oss. Vill kväva oss. Det här är bara början, säger en röst inom mig. Något oskönt tar fäste och bosätter sig djupt i maggropen. Hjärtat slår med tydlighet. Det värker i mig.”

Vill man läsa vidare?

Tidsdrömmar

Jag dagdrömmer ofta om en biljett till Bahamas (eller liknande, vita stränder i alla fall). Om att få checka ut från vardagen och checka in på hotell Skrivtid. Med havsutsikt. Och tiden ska på magiskt vis, i den vanliga världen, stå stilla. I mitt bagage har jag datorn och 22 böcker som ligger på tur. Tiden ska ju som sagt stå still. Så efter en månad eller tre, när jag läst massor, förvärvat all kunskap som finns i romanskrivarkonsten, och slutfört min debutroman (som vinner VM i klassen: världen bästa bok) åker jag hem. Utvilad, erfaren, beläst, solbränd, utan att ha gått upp de där otäcka, men obligatoriska, semesterkilona, och upptäcker att tidsguden faktiskt hållit sitt löfte. Jag har inte missat någon familjetid alls! Fantastiskt.

Stress

Jobba över, hämta barn för sent på dagis, köpa present till barnkalas, vara social, beställa julkort, städa, få gäster, laga mat, handla mat, inköpslistor, julstäda, att-göra-listor, var är julpyntet? Jag måste skriva. Och sova. Och träna. Leka och mysa med mitt barn. Älska min make.

En stark känsla följer mig om hur tiden rinner ifrån mig. Jag vet inte riktigt varför. Kanske är det alla 20 romanidéer och skrivambitioner som jäktar. Och idéerna bara fortsätter, ökar.

Hinner jag skriva allt som jag ”måste” få ur mig innan jag dör?

Dålig skrivdag

I förrgår var en dålig skrivdag. Redan klockan 17 kunde jag somnat i soffan. Slog på datorn vid 17.30 och tänkte: ”två timmar orkar jag, det här är kul”. Det var inte kul. Och jag orkade inte. Natten innan hade jag blivit väckt en sådär fem gånger i härlig småbarnsanda. Istället för att kritisera mig själv så tänkte jag på boken jag precis läst ut: Självmedkänsla, av Agneta Lagercrantz. Konceptet med självmedkänsla går ut på att vara snällare mot sig själv och att det är helt okej med perioder då man inte orkar prestera fullt ut på alla områden. Det behöver jag påminna mig om.

Jag vill så mycket. Och jag vill det nu. Känner mig stressad. Så mycket annat (läs: livet) är i vägen för det jag helst av allt vill göra – skriva! Och när jag inte ges möjlighet att skriva, så tänker jag på vad jag ska skriva. Drömmer om att skriva och om boken jag jobbar med. Samtidigt. Efter en arbetsdag, dålig nattsömn, så är jag trött och orkar inte prestera (skriva) så mycket som jag tycker att jag borde. Jag vet någonstans att jag inte alltid kan orka och klara allt. Att livet har olika skeenden. Att jag inte kan lägga 40 timmar i veckan på författandet. Mantra: Jag accepterar att jag inte är prefekt. Jag accepterar att jag inte varje dag presterar perfekt eller når upp till uppsatt målsättningen.

Jag är okej i min ofullkomlighet.

Bekräftelse sökes

Jag tänker på mitt senaste novellinskick och inväntar refusering. Den här gången har jag föga förhoppningar om annat. Det blir kanske så till slut. Och frågar mig varför det är så viktigt att vinna en novelltävling? Jo, svarar jag och funderar vidare, för om jag vinner betyder det att jag har potential och är ett steg närmare drömmen. En bekräftelse på att jag faktiskt kan skriva. Det gills liksom inte när maken säger ”det här är din bästa novell hittills!” Han är ju förpliktigad att säga så. Däremot, att få en av mina texter värderad och bedömd av en professionell, och sedan publicerad, skulle betyda att jag inte är inbillningssjuk. Att jag kanske till och med kan bli så bra att få en bok publicerad. En riktig bok.

Känner mig allt så ofta som Florence Foster Jenkins (såg den här ljuvliga filmen på bio i somras). Inbillningssjuk, alltså. Tror att jag behärskar något alla andra ser att jag uppenbarligen inte gör.

Vad läser jag just nu?

Just nu läser jag Damen med enhörningen, av Tracy Chevalier. Har tidigare läst hennes bok Flickan med pärlörhänge, som jagtyckte mycket om.

Det är inte ovanligt att jag läser en sådär tre böcker samtidigt. Och nej, jag blir faktiskt inte snurrig, utan kan hålla isär dem eftersom de är läsning med olika syften. Nöje (Damen med enhörningen, fast även här så studerar och analyserar jag språk och själva författandet, det är liksom omöjligt att låta bli), research (just nu en bok om olika teorier bakom hemlöshet) och gärna något om personlig utveckling/motivation.

img_1548

Tracy Chevalier är duktig på att sätta tidsandan i både Flicka med pärlörhänge (1600-tal) och Damen med enhörningen (sent 1400-tal), utan att använda sig av omfattande (och tråkiga) miljöbeskrivningar förmedlar hon tidsandan och miljön. Enkla meningar och utvalda detaljer får stå för helheten. Bra lästips för bra gestaltning.