Bokens första mening(ar)

Det var ju det här med en bra första mening/stycke för att engagera och sätta tonen för hela boken, och som jag finner så svårt i det här bokprojektet. Jag tycker inte att jag lyckas. Detta är de första meningarna i det manus jag jobbar intensivast med för närvarande (arbetstitel hjärta&taggtråd): ”Smällen fick oss att gå ut. Ingen natt kan vara mörk nog att maskera rökens svärta. Vi följer rökpelarens väg upp mot himlen. Mot Gud?”

Lär ju revideras en sådär tusen gånger i och för sig. Är det uselt?

Antagligen

Min skrivhörna

Jag vill beskriva hur jag, från mitt exklusiva designskrivbord (och inte begagnade loppisfynd), ser ut över öppna vyer (och inte in i en vägg). Följer årtidsväxlingarna. Inspirerad av vita nyanser i det snötäcke som lagt sig och kanske stannar till jul. Lyfter jag blicken ytterligare ser jag bergstoppar i horisonten och mäktiga väderfenomen. Omgiven av kreativ energi och tystnad. En stringhylla täcker ena väggen med böcker, skrivhandböcker och annat viktigt. Allt möblerat enligt Feng Shui.

img_1172min skrivhörna.

Nä, nu dagdrömmer jag och hittar på igen.  När jag skriver detta är dammsugaren ettrig och på gång. Familjen springer in och ut från ”mitt rum”. Det ska tydligen vara bra mental träning att koncentrera sig trots oljud och stimmig bakgrund. Och jag får öva mycket.

Hur har andra lyckats ordna sina skrivhörnor? Eller sitter man på andra platser och skriver? Som på caféer eller biblioteket? Nu är dammsugaren vid mina fötter och jag lyfter dem utan att ta blicken från datorn. Jag fortsätter skriva… men det är svårt.

Vad skriver jag på nu?

Just nu skriver jag på ett manus med arbetstitel: hjärta&taggtråd. Genre är svårt att säga, men boken känns som en skönlitterär bok med potential att passa som föremål för ett litteraturseminarium på socionomutbildningen. Det var några år sedan jag tog min examen och det här bokprojektet liknar inte alls det jag skrivit innan (eller ens tänkt att jag vill och ska skriva om). Men kanske återvänder jag i detta fallet till mina socionomrötter.

Egentligen var jag halvvägs i ett annat bokprojekt när idén till den här boken kom. I vanliga fall skriver jag ner mina bokidéer i ett dokument och sparar så jag kan återgå och bli färdig med det jag håller på med. Men den här idén gav sig inte. Det är hittills den mest påtagliga inspirationen för en bok som någonsin kommit till mig. På ett spöklikt sätt dök en kvinna upp och satte sig tätt intill mig och började berätta sin historia. Inte presenterade hon sig heller (mina bokidéer brukar komma i form av en karaktär som har berättelse hon vill ha berättad, men de brukar alltid presentera sig!) Allt detta är helt klart i min fantasi, jag är inte tokig, än, fast i början sneglade jag över min högra axel för att förvissa mig om att karaktären verkligen inte satt där.

Detta var i september och jag kunde inte ignorera kvinnas intensiva närvaro eller hennes berättelse. Allt annat fick pausa och det var bara att börja skriva. Jag var också rädd för att hon skulle ge sig av om jag inte tog fatt i berättelsen med en gång. På två månader har jag nu ”skrivit ur mig” berättelsen. Det blev ungefär 15 tusen ord. Då har jag början, mitt och slut. Ett grovt utkast. Eller ett skelett kanske man kan säga. Nu påbörjar jag arbete med att fylla ut. Lägga kött och fett på benen.

Jag känner att manuset ska vara ganska kort. Kanske 40-43 tusen ord. OM jag kan få 15 tusen ord att bli 40 tusen det vill säga. Alla berättelser är kanske inte ämnade att bli romaner… vi får se.

Förresten, hur långt ska ett manus vara för att betecknas som ”bok” och inte novell? Måste undersöka saken och återkommer med detta. Om inte det är någon där ute som vet?

Dagens skrivpass

Jag avslutar dagens skrivpass med ett blogginlägg och inser att skriva en bok är ett evigt långt projekt!

Klockan är snart 18 och jag har suttit effektivt och skrivit under fem timmar. Det blev ”bara” ungefär tusen ord, men har även redigerat en del vilket innebär att jag suddat och skrivit om och skrivit rätt.

Jag inser att mina roligaste skrivpass är när jag producerar ny text. Får se manuset och antal ord öka. Det här petande och reviderandet jag ägnat mig åt idag… Suck. Det ställer krav på mig att vara fokuserad och målinriktad. Pressa mig igenom det ”tråkiga” för att komma framåt. Välja den långsiktiga vägen där belöning låter sig vänta. Att jag går på Ipren och har feber kan väl också påverka min arbetsmoral och att jag stänger ner datorn tidigt. Får bli lite läsning under kvällen och tidig läggning i äkta ”småbarnförälder-fredags-anda”.

 

Skrivdag

Klockan är snart 12 och jag har hela dagen till förfogande att skriva 🙂 sådana här dagar är ovanliga.

Bar ut datorn till vardagsrummet och gjorde fint. Allt för att öka inspiration och skrivfödet.

img_1467

Första meningen

… är ju såklart jätte viktig och i tidigare manus har den första meningen kommit lätt. I nuvarande manus får jag inte till första meningen. Blir galen! Inte bara första meningen, hela första sidan är sådär… inte bra. Men jag får släppa det och skriva vidare. Den perfekta första meningen kanske kommer till mig när jag minst anar det.

Har nyligen läst boken Tre enkla regler, finns inte, en romanskola av Elisabet Norin. Den var verkligen jätte bra och avhandlar ett avsitt om just den första meningen.

img_1322

En första mening som återges i litteratur om konsten att skriva skönlitterärt finns i Selma Lagerlöfs debutroman, Gösta Berlings saga, utgiven år 1891. Den lyder så här: ”Äntligen stod prästen i predikstolen”.

Jag läser meningen flera gånger och tänker varför den är bra. Av meningen blir jag nyfiken och vill läsa vidare. Varför? Jo, kommer jag fram till, för ordet äntligen. Hade det stått ”nu står prästen i predikstolen”, hade jag kanske mer tänkt. Jaha, bra för honom, och ryckt på axlarna. Nu tänker jag istället, varför just äntligen? Hur var det innan? I och med att första meningen väcker en fråga i mig, måste jag läsa vidare för att få svaret.

Varför får jag inte till det i mitt egna manus? Antagligen har jag helt fel öppningsscen eller nått…

Jag läser slumpmässigt första meningen i några böcker hemma…hmm.. alla är inte jätte bra. Jag behöver läsa några fler rader för att ryckas med. Det är svårt det här. Att få till första meningen. En mening som ska bära så mycket.

 

Var går gränsen till stöld?

I mitt jobb träffar jag människor som berättar om sina liv i olika stor utsträckning. Jag förfasas över allt elände människor ska behöva hantera och förundras över den ibland så generösa viljan att berätta och dela med sig. Idag var en sådan dag. Jag träffade en kvinna som berättade (mer än hon behövde och som var syftet med vår träff) utdrag ur sitt liv. Ett märkligt sammanträffande är att kvinnan ifråga är som tagen ur nuvarande manus jag jobbar med. Eller egentligen inte märkligt… manuset utspelar sig i den här miljön där kvinnan jag träffade bor och jag, bland andra områden, rör mig i på grund av mitt jobb… Hur som helst.

Var går gränsen mellan att stjäla, låna eller kalla det att ”inspireras”? Jag menar, att i möten med människor, både i mitt jobb och privat. På fikarasten, i kassakön på Ica, ja överallt, ingen går säker, då min författarblick alltid är på. Och ja, jag ”lånar” det jag ser och det jag hör. Men som dagens exempel (vet inte om jag kommer använda det i boken än, men om) kanske kvinnas berättelse/upplevelse hamnar hos en av mina karaktärer. Jag vet inte om det känns rätt. Även om det förvankas och inte kan härledas tillbaka till ursprunget… Hur tänker andra skrivande människor där ute?

Om man lånar, måste man ju lämna tillbaka. Hur ”lämnar jag tillbaka” människors berättelser och mina observationer?

Finns det ingen etisk författarkommitté för sådana här frågor?

Ny novell

Så där. Nu har jag skrivit en ny novell. Jag är nöjd, även om den inte är lika bra som min förra (den som refuserades). Jag har en mapp på datorn, ”Noveller”. Kanske ”Novell-kyrkogården” skulle vara mer passande.

När jag jämförde min novell med vinnande novell så inbillar jag mig att min inte var sämre. Faktiskt inte. Jag menar inte att vara självgod, att min novell är perfekt, för så är det INTE. Det finns utrymme för förbättring och åter igen: jag övar. Men när jag satte mig och analyserade de senaste vinnarbidragen tycker jag mig inte vara långt efter… Så hur vinner man en novelltävling? Det hjälper inte att skriva bra, för när alla (många) inskickade bidrag når över en viss bra (godkänd?)nivå, vad blir kvar? Tycke och smak.  TUR ! ”Grindvakten”, hen som gör första sortering, dennes tycke och smak, humör, utvilad eller stressad, mätt eller hungrig, är sådant som kanske avgör. Men vad vet jag.

Jag tror mig i alla fall veta mer hur jag ska skriva mina noveller. Tidigare ville jag skriva enligt den klassiska dramaturgiska kurvan. Ni vet: början/presentation – konflikt – upptrappning – lösning? åh nej, ingen lösning, konflikt fördjupas – klimax – slutet, där trådarna knyts ihop och huvudpersonen utvecklats.

För att skriva en novell tänker jag nu utifrån ett foto, en ögonblicksbild. En riktigt kort novell (om en A4sida i word), har inte plats för den dramaturgiska kurvan där en huvudkaraktär, eller flera, ska fördjupas och utvecklas. Så nu när jag ska skriva en novell tänker jag istället ut en scen/sekvens och gör sedan den scenen som en novell. Rätt eller fel. Bra eller dåligt. Jag vet inte. Hur gör andra novellskrivare där ute?

Jag fortsätter skriva och hoppas att just min novell ska bli antagen. Om inte för min skull, så för novellen… så hon slipper förpassas till novell-kyrkogården.

Fortsätta skriva

Nu har värsta besvikelsen lagt sig över senast refuserade novell. Inspirerad efter Agneta Lagercantz föreläsning har jag börjat läsa hennes bok om självmedkänsla. Fastnade i den direkt 🙂

Så här tänker jag nu: den refuserade novellen var inte bortkastad. Jag skrev på ett sätt (mer åt isbergsprosa) jag normalt inte brukar. Dessutom. Jag övar ju! Jag är inte publicerad författare. Än. Jag har genomskådat min kritiska röst, som egentligen inte vill mig illa. Bara skydda mig från att misslyckas och att göra bort mig. Och rösten tror att kritiken får mig att låta bli att ens försöka och på så vis göra mig trygg. Ren överlevnad. Korkat såklart. Men inte illvilligt.

Jag får aldrig låta rädslan för att misslyckas hindra mig från att ens våga försöka. Och vad betyder att misslyckas? På andra områden i livet (exempelvis träning) kan jag tänka att: misslyckas betyder att inte ens försöka. Att ge upp = misslyckas. Att försöka, men inte nå hela vägen fram, är inte ett misslyckande. Det är erfarenhet och övning. Men i stunden – jag blev refuserad. Igen. Då är det svårt att inte tvivla på mig själv och överväga att lägga ner skrivandet.

Min kritiska och tvivlande röst är på intet sätt helt borta, men en annan röst har lagts till och säger: Fortsätt skriva! (och ärligt talat kan jag ändå inte låta bli). Jag accepterar min besvikelse. Har deppat några dagar. Det är okej att tvivla, det gör alla. Det betyder INTE att jag ger upp eller inte är av rätta virket för att lyckas.

Jag ser den refuserade novellen som en anledning att bli ännu bättre. Pressa och utmana mig ännu mer och ska redan idag skriva nästa novell.

”Gilla mig själv i motgång”

Att gilla sig själv i motgång. Vad betyder det? ”inte ett sätt att bli av med livets prövningar, utan vad vi behöver just för att livet innebär prövningar” / Kristin Neff.

Idag var jag på en föreläsning och lyssnade på Agneta Lagercrantz. Det kunde inte haft mer passande tema, ”gilla mig själv i motgång”, då min kritiska röst varit extra högljudd och påtaglig (se föregående inlägg). Jag var alltså även denna dag fortsatt tvär och besviken över att min novell refuserats och ifrågasätter hela min existens som skrivande människa. För tydligen är jag kass.

Jag vet att människor flyr från krig, och så bryter jag ihop för att min novell blev refuserad. Mina ”bekymmer” i relation till världens bekymmer får mig att känna skuld och skam. Skuld för att människor möter RIKTIGA problem och skam för att jag ägnar mig åt en så menlös (?) och självisk syssla som att skriva.

Agneta Lagercrantz att ställde frågan: vad just kvinnor skäms mest för? Jag tänkte… att vara ”svag”… eller kanske behövd. Någon imperfekten i utseendet? Män skäms tydligen mest för att visa känslor. Agneta svarade och sa: själviskhet.

Kvinnor skäms alltså mest för att upplevas själviska… hmm…  (känner mig träffad) Jag undrar varför det är skillnad på könen? Är det fortfarande så att kvinnan ses som primärt familje- och omvårdnadsorienterad?

Vidare berättade Agneta om hur självkritik syns i hjärnan och lyser upp på samma ställen som när vi utsätts för hot och med stresspåslag som följd. Min kritiska röst ”mobbar” inte bara mig på ett psykiskt plan utan hämmar också möjligheten till god fysisk hälsa.

Jag verkar tro att jag behöver piskan för att prestera. Utan självkritik skulle jag ”nöja” mig. Men för barn (som Agneta påtalade) faller detta naturligt (utan piska). Barn är nyfikna och vill utforska världen. Det är en nedärvd mänsklig egenskap och drivkraft. Varför har jag fått för mig att piska och självkritik ska få mig dit jag vill? Är det en typisk vuxengrej? Barn uppmuntras att ha roligt, men så fort vi är vuxna ska vi inte ha roligt. Då är livet en enda lång kamp.

Jag rekommenderar varmt Agneta Lagercrantz föreläsning om någon där ute har möjlighet att lyssna på henne. Jag ska verkligen försöka vara mer snäll och tillåtande emot mig själv och faktiskt, tycka om mig själv även när jag miss(?)lyckas.

img_1358 img_1359

 

Bok jag måste läsa: Självmedkänsla : Hur du kan stoppa självkritik och förbättra relationen till dig själv och andra, av Agneta Lagercrantz.