Gestaltning

”Show, don´t tell”, står det överallt när jag googlar och läser i böcker om gestaltning. Men vad innebär det? Förenklat – om att visa. Inte informera.

Hur gestaltar man då? Ett tips är att gå in i varje enskild karaktär och känna, se, höra det just den individen upplever i scenen. Koppla på dina sinnen. Vad luktar det? Vad ser och hör man? Vad lägger just de olika individuella karaktärerna märke till? Om en karaktär är glad – hur visas det, utan att skriva ut ordet glad? Hoppar personen jämfota och ger efter för ett bubblande skratt? Om någon blev arg. Beskriv och visa: Exempelvis: ”Evas kommentar fick Pelle att slå näven i bordet. Det gjorde ont, men inte lika ont som i hjärtats hårda slag i bröstet. Utanför fönstret rullar mörka moln fram”. Miljöbeskrivningen kan användas förstärkande.

Nu ska man inte bli ivrig och koppla på ALLA sinnen i VARENDA scen och brodera ut varje mening. Det är viktigt med kontraster, där gestaltningen inte är så omfattande, vilket kan vara effektfullt. Vissa scener vill man ska sticka ut vilket inte uppnås om alla scener skrivs i samma tempo och alla scener är gestaltade på samma sätt.

När jag trodde mig förstå innebörden av att gestalta märktes vid närmare granskning, hur jag gärna hamnade i att övergestalta. Jag skrev på olika sätt om samma sak, så läsaren verkligen skulle förstå vad jag menade och ville att scenen skulle förmedla. Usch. Inte okej. Styrk!

Antagligen övergestaltade jag av rädsla. Rädsla för att läsaren inte ska förstå vad jag menar. Eller så litar jag inte på mig själv. Att stycket/scenen inte är tillräckligt bra.

Varför är gestaltning så viktigt? Gestaltning är inte bara viktigt för att göra berättelsen och karaktärerna i den levande utan också för att engagera läsaren. Om man rätt och slätt skriver ut att ”Pelle blev arg” (alltså informerar/förklarar istället för att gestalta) så behöver inte läsaren anstränga sig. Hon kommer inte behöva tolka och föreställa sig scenen, där hon ser för sitt inre, hur Pelle faktiskt blev så arg att han slog näven i bordet och kände sitt hjärta rusa.

Jag tror mig förstå skillnaden mellan en gestaltad bok och en informativ text (sådana jag skriver i jobbet). Nu gäller det bara att öva och åter öva. Exempelvis med att nästintill förbjuda mig själv att använda adjektiv (även om denna ordklass inte är helt förbjuden, eller?) för att beskriva, alltså förklara, känslotillstånd m.m.

Typ tänka efter (istället för att skriva adjektivet arg/glad/ledsen) och gestalta:

  • Hur känns det kroppen när man är arg/glad/ledsen?
  • Vad lägger man märke till i sin omgivning vid nämnda sinnesstämning?
  •  Hur låter man på rösten?
  • Vad säger man?
  • Hur låter den inre monologen?
  • Hur yttrar sig kroppsspråket?

Läs och läs. Analysera varför en gestaltning fungerar väl och detsamma om den inte gör det.