Alla inlägg av Annah Oj

Bokomslag

Jag har precis fått se förslag på omslag för min debut! Och det är såååå roligt och mäktigt och helt overkligt 🙂

Boken är planerad för utgivning april 2022 och så här ett halvår innan börjar man alltså ta fram omslag. Jag längtar till omslaget är bestämt och jag får visa hur det kommer se ut 🙂

Omslaget är i alla all jättefint, precis de färgerna jag vill ha. Mörk bakgrund, mossgrönt, en hand…. Dessa element hade jag själv tänkt, fast komponerat annorlunda i mitt huvud. Men formgivaren på Ordberoende förlag är verkligen superduktig. Han har gjort några av de finaste omslagen jag vet, så jag är i trygga händer 🙂

Själv skulle jag oxå vilja jobba med formgivning. Tänk om jag kunde skola om mig så här vid 36 års ålder. Kombinera författandet och arbetet med text till att oxå innefatta bild och fixa med bokomslag, vilken drömtillvaro 🙂

Ny familjemedlem, nytt manus

I helgen kom fröken Maja till oss, vår nya familjemedlem. Tolv veckor gammal och världens sötaste skrivassistent 🙂

Hon klättrar på mig, uppför kontorsstolen, på skrivbordet och travar med lätta tassar på tangentbordet och skriver obegripliga ord i mitt nya manus 🙂

Inga fler följebrev?

Satt här om dagen och spånade på hur jag skulle beskriva, likt en kort baksidestext, nuvarande manus jag skriver på. Ungefär så här lät den här första versionen (det brukar bli några stycken innan jag landar in nåt):

”Jag brukar inte interagera med dem jag städar hos. Förutom i just det här Huset och med just den här Kvinnan. Det slutar med katastrof. När maken hittas brutalt knivmördad mellan kök och vardagsrum finner jag mig i polisens förvarar och misstänkt för dådet. Men det kanske stämmer. Det kanske verkligen är jag som har begått detta fasansfulla brott? Och om inte, så förtjänar jag ändå att sitta där jag sitter. Kanske på livstid.”

Manuset har arbetstitel ”Städerskan” och det är en psykologisk thriller/spänningsroman.

När jag kör fast lite/eller tröttnar på att skriva så kan jag pyssla lite med följebrevet. Börja skissa på det. MEN. Då slog det mig. Behöver jag ens skriva följebrev mer?

Så många följebrev jag skrivit … Men nu har jag ju landat in på fina Ordbereonde Förlag med två manus och kan skicka kommande manus direkt in i värmen. Inga fler kalla, anonyma manushögar …. Men med det sagt så fattar jag ju att förlaget fortfarande behöver anta nya manus av mig, det är inte säkert och inget jag ska ta för givet. Men ändå 🙂 Det är en konstig känsla att inte samla på förlag (jag har alltid span på förlag att ev skicka manus till).

Däremot har jag ett skräckmanus jag behöver förlag till, då ”mitt” förlag inte ger ut i den genren … + några längre noveller som eventuellt kan få bli en novellsamling, får se… Men nu får dessa skräckalster vila lite.

Baklänges

Alltså det här manuset jag jobbar på nu … Så svårt! Jag har alltid skrivit mina manus i kronologisk ordning. Alltså att jag börjar på kapitel 1 och rör mig framåt mot slutet. Med det sagt så har idén oftast börjat lite varstans. Jag samlar ihop lösa scener/kapitel, tanken om inledning och slutet i ett rörigt dokument. För inspirationen kommer ju inte alltid kronologiskt. Men. Sedan när det är dags att skriva själva manuset börjar jag på nytt dokument och på storyns första sida.

Märker att det är svårare den här gången att skriva så. Därför provar jag ett nytt arbetssätt. Jag skrev precis scenen/kapitlet för Vändpunkt 1. Okej. Nu vet jag var jag ska ungefär 25 % in i berättelsen och börjar nu att backa. Alltså skriva baklänges. För vad behöver hända innan den där vändpunkten?

Nu kanske jag inte skriver hela manuset på detta sätt. För de första 30 sidorna (ca 15 000 ord) har jag skrivit i kronologiskt ordning. Men så körde jag fast och provar det här med att skriva baklänges 🙂

Svåraste hittills

Jag har ganska precis påbörjat ett nytt manus-projekt. Jag MÅSTE nämligen ha något att skriva på emellan dessa ledtider. Och jag hoppar gärna mellan olika projekt och deras olika faser, för det är stimulerande och jag blir inte uttråkad, men riskerar oxå att råka få för mycket att göra.

Hur som helst. Det här nya manuset är helt klart det svåraste jag gett mig på att skriva hittills!!! Men jag vill verkligen skriva den här storyn … Att detta är svårt har att göra med genre, då det tangerar deckare. Deckare är inte min grej, varken att läsa eller att skriva. Jag har stor respekt för deckarförfattare för det är ju så svårt! Planteringar, ledtrådar och så vidare var dessa ska skrivas ut med mera. Svårt! Dessutom är just den här storyn av det psykologiska slaget så allt går ju inte att lita på …

Dessutom är det ju inte min bransch. Polis, häktet, förhör, brottsplats och liknande. Jag lär behöva en del hjälp och bra testläsare för detta sedan. Om jag lyckas få ihop allt.

För det är relationerna. Den här märkliga huvudpersonen och virrvarret av lögner, minnen och ett förflutet som nästlar sig in i en nutid = detta är vad jag vill skriva och fascineras av. Sedan råkar hela storyn börja med ett brutalt knivmord … och ja, deckarinslagen kommer med på köpet 🙂

till redaktör

Idag har jag skickat in manuset ”Sjuttioåtta slag i minuten” (tidigare kallat: Drama i triangel) till förlaget som i sin tur kommer skicka det vidare till redaktör! Så pirrigt!

Jag har jobbat med redaktör tidigare, men en frilansare som jag betalat för själv. Proffsigt såklart. Men den här gången är det ”på riktigt” eftersom manuset verkligen ska ges ut och det här är ju oxå vad förlaget står för enligt traditionella villkor 🙂

Jag är nervös. Dels för hur mycket jobb det kan tänkas bli (hur ska jag hinna allt jag vill, och måste, i höst?) och tänk om redaktören inte tycker om mitt språk? Men det är oxå så himla kul för jag kommer att utvecklas jättemycket och det ä verkligen jättelyxigt att få borra ner sig i just mitt manus och mitt språk och hänge mig totalt till att utveckla texten, egotripp delux 🙂

Något jag oxå väntar med spänning på är OMSLAGET. Hur kommer det att bli? Nu vet jag att Ordberoende Förlag samarbetar med en jätteduktig omslags-görar-person så jag är trygg. Deras böcker har verkligen ursnygga omslag 🙂

snart jul igen

Fjärde gången gillt 🙂 Och så var det snart Jul igen 🙂

Fick besked om att mitt bidrag till novelltävlingen ”jul igen” – på tema jul (uppenbarligen) och där varje novell utgör en dag i december (som en julkalender) fram till julafton kom med i antologin. KUL 🙂

Mitt bidrag är en kort novell om en otrevlig … ,låt oss säga, gäst … på ett julbord.

tusentals ord

Igår skrev jag nästan 8 tusen ord. Idag 5 tusen. Det är vad jag kan åstadkomma utan barn. När de är hos farmor och farfar och jag får obruten tid. Då kan jag skriva flera tusen ord. Men. Skulle jag kunna det varje dag? Jag är fruktansvärt trött nu. Men har fortfarande fri tid kvar och tycker att jag borde pressa ur mig ett par tusen ord till, kom igen nu! Familjen kommer ju hem i kväll, passa på. Skriv för livet!

Men jag stirrar trött på dokumentet, novellen ”Bunkern” som är uppe i 5 020 ord. Kanske har jag 2 eller 5 tusen ord kvar till slutet, vet inte riktigt hur lång den blir … Fast nu går det nog inte mer.

Om jag fick lyxen att jobba som författare på heltid – drömmen! – så vill jag tro att jag skulle kunna skriva så här mycket varje arbetsdag. Men det är nog inte riktigt sant. Det går väl an i två dagar. Men fem dagar i veckan, nästan alla veckor om året? Nja. Eller kanske. I alla fall 2-3 tusen ord om dagen är inte så jobbigt att klämma ur sig. Nu pressar jag mig väldigt dessa dagar. Men vad vet jag. Jag har aldrig fått jobba som författare. Dubbelarbetar som det är nu.

Att ha barn är ju annars en tidstjuv. Dessa älskade ungar som kräver så mycket av mig 🙂 Plåster, mamma! Titta på mig! Hungrig! Men dessa barn gör oxå att jag blivit MYCKET effektiv på att ta till vara på tiden. När klockan ringer klockan 5 på morgonen är tvekan så kort – det är bara att kliva upp om jag ska få ett par timmar skrivtid. Och då skriver jag oxå. Fokuserat. Eller när den lilla sover och den stora leker med kompis. SKRIV! FOKUSERA! För det finns ingen annan möjlighet. När tiden förr var oändlig – gjorde jag inte ett skit stor del av tiden.

Förr hade jag massor med tid. Jag blev inte mamma förrän jag var 30. Vad tusan gjorde jag innan? Tränade mycket mer och såg ofantligt mycket mer tv. Det ena berikar inte mitt liv så det saknar jag inte.

Så jag är inte så säker på att ett liv utan barn egentligen skulle inneburit så mycket mer skrivtid. Egentligen. Dessutom älskar jag ju dom där skitungarna och längtar efter dom 🙂

Inget är förlorat

Det känns alltid liiite extra bra när en novell – som förlorat i en novelltävling tidigare i år – ändå får revansch och får återuppstå 🙂 Den här gången publicerad i veckotidning Allas med titel ”Tappa masken.”

Lite omarbetad, tempus framförallt då de vill ha dåtid, när jag annars skriver i presens.

Kul 🙂

Och nu då?

Eftersom jag och senaste manus har en paus från varandra börjar jag genast tänka på vad jag ska skriva på här näst. VAD? Jag har ju så mycket att välja på! Flera feelgood-idéer, en julroman som hatisk syskonkärlek och brinnande julgranar.

Flera novellidéer ligger på hög. Några riktigt otäcka oxå 🙂

Jag vill nog brodera ut min längsta novell, en dystopi på drygt 20 000 ord till en roman. För den är sååå bra! Och har potential att bli mer.

Men jag vill oxå skriva på en psykologisk relationsroman, kallad ”Städerskan” nu på idéstadiet.

Vad ska jag ta tag i?

Jag vet att jag måste redigera i det manus som tidigare hette ”Drama i triangel”, för det finns deadline på den till förlagets redaktör. Men jag måste ha något annat emellan…

Jag ska ta ett par dagar och reflektera och känna efter vad jag är sugen på. För det är ändå en tid jag och texten ska spendera tillsammans…

Kanske behöver jag något annat än feelgood. Kanske. De senaste två manusen har varit i den genren … För precis som när jag läst för mycket inom genren behöver jag blanda in med lite otäckare/spännande böcker. Kanske samma sak med skrivandet.

Jag vet ju oxå planeringen för vilka böcker jag ska ut med nästa år, 2022. Så frågan är. Vad för bok vill jag ska få komma ut efter feelgood-romanen hösten 2022? OM jag nu välsignas med fler bokavtal, det ska inte tas för givet!

Måste tänka på det här 🙂