Plan

Okej, jag har vänt mig till förra lektören för att få hjälp igen med ”Drama i triangel”, snart uppe i 20 000 kronor för det här jäkla manuset! Usch, borde inte räkna efter…. Hoppas det är välinvesterade pengar i slutändan.

Min plan är:

1. Få hjälp igen av tidigare lektör. Beroende på vad hon säger, jobba igenom manus igen (alternativt skrota manus).

2. Skicka till förlag, gärna senast slutet i av april/början på maj.

3. Invänta refuseringarna och sedan se över alternativ för egenutgivning.

4. Förhoppningsvis ha boken klar för publicering året 2021, med eller utan förlag.

Fick förresten sålt en novell till Året Runt, det är ju kul 🙂

Present till mig själv

Hämtat ut paket som (förutom barnböcker) innehöll två böcker till mig själv 🙂

Hoppas lite läsning i utvecklande syfte kan pigga upp och göra mig bättre. För är det något alla refuseringar säger mig, så är det att jag inte är tillräckligt bra.

Men så f*n heller att jag ger mig.

Svackan stannar kvar

Fick tillbaka lektörsutlåtandet (för andra gången, men ny lektör) för manuset ”Drama i triangel”. Detta manus som jag jobbat och investerat mest i (både tid, arbete, pengar och testläsare). Och det börjar bra: ”Nu har jag läst ditt manus. Det här var ett knepigt utlåtande att skriva, eftersom manuset på olika sätt är oerhört bra skrivet av en intelligent författare. ”

Sedan följer tio sidor av mer eller mindre sågning av manuset. Tänk så olika det kan bli jämfört med förra lektören. Mer eller mindre deprimerad och gråtfärdig har jag knappt kunnat ta till mig utlåtandet. Jag behöver låta det vara ifred och jag behöver få distans. Dels så jag inte bara avfärdar allt pga sårat ego, men dels så jag inte bara ändrar en massa och ”förstör” mitt manus, min grundidé. Känner mig inte alls förstådd… och det mesta i utlåtandet håller jag just inte med om.

Usch, så trist. Nu vågar jag ju verkligen inte skicka manuset till förlag. Det känns kasst just nu.

Svacka av tvivel

Jag har startat upp datorn både lördag och söndag i tron att jag ska sitta och skriva, så som jag alltid annars gör på helgen så fort jag får en kvar över eller som nu. Min dotter är i badhuset så jag har typ 3-4 timmar skrivtid framför mig. Men vad gör jag?! Vill bara gå och lägga mig. Hehe. Ogillar den här icke-produktiviteten i mig, känner mig lat och blir deppig och låg. Jag behöver någon form av intellektuell stimulans, få känna att jag arbetar och skapar något.

Började i alla fall läsa en bra bok igår. Har kommit halvvägs. Och det är bra att läsa. Om jag ändå inte skriver så kan jag läsa, för läsa är en stor del av skrivandet.

Jag finner mig fortfarande kreativt slut. Det är väl därför skrivandet går trögt. Befinner mig oxå en svacka av tvivel och det beror på alla refuseringar senaste tiden. Det är liksom inte peppande att skriva på nytt bokmanus när ingen ändå kommer vilja ha det.

Kanske är jag bara gravidtrött. Kanske en kombination av allt.

Intressant novelltävling

Boktugg har en intressant novelltävling som skulle vara kul att skicka ett bidrag till. Deadline är inte förrän 30 september så det är gott tid. Läs mer här: https://www.boktugg.se/novelltavling-2020/?fbclid=IwAR10tDyTBhFHi5u0_JsNy9Y5VsaFPZINWdZ981fCCNNNOsuheVmKu9eS13Q

Men att snart bli tvåbarnsmamma… Hmm. Jag vet inte hur mycket tid/ork eller kreativitet jag komma i mig under året 2020. Fförhoppningsvis får jag till en novell 🙂

och så var de 8 kvar

Den här veckan har det ramlat in 3 refuseringar av manus jag kallas ”Änkan”. Sammanlagt har ”Änkan” blivit refuserad av 10 förlag. Det går fort att krympa drömmen. Suck. Men jag har 8 förlag kvar som inte refuserat mig.

Funderar på efter hur många refuseringar jag ska ge upp och fatta vinken, att jag inte kan skriva böcker. Vid 100? Snart är jag faktiskt där… Eller 200? Eller tusen? Kanske aldrig. Eller så är gränsen nådd nu. Känns inte så kul att skriva på nya manus. Väldigt opepp nu, i fall någon missade min sinnesstämning.. hehe.

Noveller och åter noveller

Just nu är det mycket fokus på att skriva noveller. Inte bara för att det finns ganska många pågående novelltävlingar nu med deadlines utan oxå då jag har min egen deadline. Jag vet att tid, ork och energi inte kommer finnas för att skriva när bebisen kommer, så jag vill hinna så mycket som möjligt innan. Det är oxå meningen att jag inte ska fokusera på skrivande under den första tiden för då ska jag landa i att bli två-barns-mamma och hinna med mitt första barn. Men att jag har ett slags ”stoppdatum” på skrivandet gör att jag hetsar och stressar samtidigt som jag är så trött. Vill gärna sova, glo på tv, äta och liksom inte göra något. Till och med läsandet går trögt nu… hehe. Gravidhjärna.

Alla skrivtimmar jag får till nu går till novellerna vilket gör att jag saknar mitt bokmanus ”Bussen”. Har nog inte skrivit på det sedan november! Inte bra, jag tappar kontakten med karaktärerna och berättelsen. Samtidigt som jag tänker att det är ett manus som kommer ta längre tid att skriva och det är helt okej. Det blir antagligen bättre så.

Skriva och bygga koja

Den här lördagen ska jag försöka skriva lite noveller. Och så vänder jag mig om och dottern har har byggt koja.

Kreativt 🙂 Hon kommer senare i eftermiddag åka med sin pappa på bio. Frost 2, för andra gången. Hon och jag har redan varit och sett den. Då blir det i alla fall lite mer tyst och enklare att skriva… Annars är jag van att skriva under (o)ljud och att bli avbruten. Mina barn ska alltid kunna ”störa” mig.

Bebisen i magen stör inte mer än med sina buffar än så länge, och det är ju bara mysigt. Det bästa med att vara gravid 🙂

Ibland tänker jag på hur det skulle varit om jag började skriva så här ordentligt INNAN jag fick barn. Varför började jag som 30-åring? Jag hade ju all tid i världen innan, men det fattade jag inte då. Jag tar helt klart vara på tiden mer nu än innan jag fick barn. När tiden känns oändlig är det lättare att skjuta upp saker, tror jag. Nu är tiden begränsad vilket gör mig superkoncenterad och motiverad när jag får en timma här eller där. Eller som idag, tre timmar senare i eftermiddag.

Dessa refuseringar…

Suck. På en vecka har det kommit två refuseringar på manuset ”Änkan”, sammanlagt har 5 förlag refuserat manuset sedan det skickades in i slutet av november 🙁 Suck.

Det är deppigt. När refuseringarna trillar in undrar jag varför jag gör så här mot mig själv. Ingen har bett mig skriva, ingen är intresserad, varför lägger jag X antal hundra timmar om året och tusentals kronor (främst genom lektörsläsningar) på manus som ändå ingen bett om eller är intresserad av? Det är så nedslående. Jag måste sammanlagt vara uppe i närmare hundra refuseringar om jag räknar alla sedan 2016. Varför gör jag så här mot mig själv?

För att jag kan inte annat. Jag kan inte sluta. JAG MÅSTE SKRIVA! och nu måste jag hitta glädjen i skrivandet och dess existensberättigande även om jag aldrig någonsin blir antagen av ett förlag.