Nytt manus

I veckan har jag börjat skriva på ett nytt manus. Jag kallar den: Änkan, som arbetstitel. Under några månader har jag samlat över 10 sidor med lösa scener och lite dialoger och handlingen i grova drag. Då jag inte skriver efter en detaljerad synops så kastar jag mig bara in och hoppas att det bär hela vägen (hittills har det gjort det). Detta blir mitt sjätte bokmanus (har ett halvt bokmanus jag övergett bakom mig oxå). Jag lär mig mer och mer för varje rad jag skriver och uppehåller mig inte vid gamla manus som det inte blev något med.

Min taktik för att skriva ”Änkan” är att bara skriva ur mig scenerna utan stränga krav på språklig perfektion. Jag vet inte allt som ska hända och det finns luckor på vägen… Men jag gillar att själv överraskas av mina karaktärer så jag tänker att det inte gör någonting. Det som är svårt med detta manuset är att en av huvudpersonerna är en 39-årig man med kriminell läggning… Så långt ifrån mig själv jag kan komma, svårt!

Jag har några nyckelscener jag ska skriva i så kronologisk ordning jag kan. Därefter ska jag ”fetta” på ”skelettet” och fylla på där det fattas (vilket ofta kommer till mig ju mer jag skriver på manuset).

Den här gången ska jag inte stressa igenom scenerna. Eller jo, i början, för att få fram händelseförloppet och själva ”storyn”, sedan ska jag gå tillbaka och stanna kvar i scenerna.

Deadline för färdigt manus att skicka till lektör sätter jag till 1 oktober. Det är en generös deadline…. Jag siktar på 70 tusen ord (vilket blir det längsta manuset hittills om jag lyckas).

en paus

Det är viktigt med paus och återhämtning i vardagen. Det är helt okej att stressa och ha mycket att göra (eller mycket att skriva), bara jag ser till att återhämta mig. Jag är en introvert person som fyller på med energi genom att vara med mig själv. Gärna ensam.  Sociala sammanhang tröttar ut mig, även om de är trevliga, så måste jag efteråt dra mig tillbaka.

Jag har legat och läst på soffan. Tidning Skriva har kommit och jag har inte hunnit med den tidigare. Min dotter är hos kompis för lekträff. Jag tvingade mig själv att gå ifrån datorn och faktiskt försöka att inte göra någonting och inte vara så produktiv för en stund, men först förberedde jag maten, sedan städade jag, sedan pysslade jag med lite tvätt. Så lade jag mig till slut till rätta för att läsa och njuta av tystnaden  och lugnet. Återhämta mig, helt enkelt.

Men det kryper av rastlösa myror både inuti och utanpå min kropp (därför försöker jag nu skriva av mig rastlösheten i och med detta blogginlägg). Hjärnan är fortfarande uppvarvad och jag har svårt att finna det njutbart att bara ligga still och inte göra något produktivt eller effektivt (läs: skriva på något).

Så här blir det när jag stirrar runt och skriver för mycket (hur man nu kan skriva för mycket… det kan man nog inte, eller? kan  man det?), hjärnan vänjer sig vid att alltid hålla tankarna aktiva i något projekt såsom noveller, manus att redigera, nya manus att skriva på, nya idéer att fånga in. Och då får jag väldigt svårt för att varva ner och ”tillåta” tankarna att slappna av och göra ingenting.  Okej, nu ska jag stänga av datorn och gå tillbaka till soffan.

 

 

Ledig helg

Jag tänkte ha en ledig helg, för egentligen är jag trött. Jag har producerat jättemycket text och varit jätteeffektiv. Jag älskar det. Jag älskar när saker går fort och tar form snabbt. Men jag känner oxå att jag är trött och skulle behöver göra lite annat ett par av veckans dagar, än att skriva och sitta vid dator.  Sedan funderar jag på hur bra kvalité texten egentligen får när jag skriver och matar på text så fort som jag gör…

Hur som helst, en ledig helg skulle jag ha, men nu sitter jag här framför datorn i alla fall och skriver…

Varför gör jag detta?

Idag har jag skickat in 3 noveller till Året runt… Det är alltid så nervöst när jag  trycker på skicka knappen. Var novellerna tillräckligt bra? (Fast ibland blir noveller refuserade även om de är bra, då det kan finnas många och olika skäl till varför en novell inte passar deras utgivning just då).

Jag har alltså 8 noveller som ligger hos Året runt och hoppas på att få bli ”riktiga” noveller som publiceras och blir lästa. Det är så jobbigt att gå och vänta. Jag vill veta NU om de blir antagna och köpta eller inte. NU!

Jag kommer blir så deppig om novellerna blir ratade… Usch, varför utsätter jag mig för det här?

Och alla novelltävlingar jag deltar i just nu och oxå väntar på besked… Usch, varför utsätter jag mig för risken att bli ratad och avvisad? Känslan är hemsk.

Vardagskrönikören har temat rädslor för deras aktuella ”skriv-en-krönika-tävling”.  Jag har skickat in mitt bidrag idag, men nu när jag skriver detta inlägget förstår jag att jag faktiskt är modig varje gång jag deltar i en novelltävling eller skickar in en novell till en veckotidning. För jag är skiträdd varje gång jag gör det (det hade kanske blivit en bra krönika?). Jag är rädd för att misslyckas, rädd för att ratas. Så varför gör jag detta?

Jag tror att jag lockas av tanken på att inte bara vara konsument av litteratur, av film och tv och underhållning i stort. Jag pysslar inte så mycket för övrigt, så att skriva är ett sätt för mig att skapa något. Något som gärna når ut till andra och på så vis vara producent (och inte bara konsument). Att skapa och producera tillfredsställer mig enormt. Jag är beroende av att se vart texten tar vägen, vad som ska hända i ett manus eller i en novell. Jag älskar att se den vaga idén jag hade i huvudet faktiskt ta form på papper och bli något sammanhållet och konkret. Det är därför jag gör det.

 

Väntans tider..

Jag har skickat in fem noveller till en veckotidning och det är så jobbigt att vänta  på besked. Jag lägger så stor betydelse i svaret som kommer. Refus eller antagen. När mejlsvaret väl ligger där i inkorgen får jag ett glädjepåslag samtidigt som jag mår mycket illa och magsäcken liksom knyter ihop sig av fasa för att svaret. Varför utsätter jag mig för det här? tänker jag alltid i samma stund som jag öppnar på mejlet.

Tänk om redaktören inte köper en endaste av de fem novellerna?

Ibland tänker jag att jag ger skrivandet för stor betydelse. Även om skrivandet betyder allt samtidigt som det betyder ingenting.

Skrivandet blir ibland (alltid) för allvarligt och stort. Jag behöver påminna mig själv om att det jag skriver bara är på låtsas, bara är på lek.

Mitt skrivande drömliv

Hemma igen från fjällen, tillbaka till jobb och vardag. Jag gillar vardag och jag gillar jobb… men i fjällen fick jag smak på att bara ”jobba” med skrivandet och jag fantiserar om mitt skrivande drömliv.

Mitt skrivande drömliv: Lämna barn på dagis kl: 8.00. Skriva mellan kl: 8.15 – 12.00. Rast mellan 12.00-13.00 vilket innebär gym eller löpning. Från kl: 13.00-15.00 skriva/läsa/research/blogg m.m. Några kaffekoppar under dagen såklart. Hämta barn på dagis kl: 15.00. En vardag ”ledig” varannan vecka för lek och mys mellan bara mig och min dotter.

Jag har jobbat idag på ”riktiga” jobbet och är jättetrött, men det är bara att slå på datorn hemma och skriva, skriva. Jag har en novell att skriva till en tävling med deadline strax, sedan måste jag fortsätta jobba på kort-romanen. Just nu är jag i en period där jag skriver riktigt mycket, så det är kul. Men känner ganska trött och behov av en ledig dag snart där jag inte skriver.

Snart dags för hemfärd

Då var snart veckan i fjällen gjord. Jag har skrivit första delen, av 3, på kortromanen till Året Runt. Att jag äntligen fick idén till kortromanen jag nu skriver på var för att jag kom på hur jag skulle tänka. Först tänkte jag för stort. Jag tänkte på ALLT och försökte brainstorma fram en story vilket resulterade i att jag inte kom på nåt.

Det gäller att tänka smalt och begränsat. När det gäller novelltävlingar är de oftast kopplade till ett tema och då går det rätt fort för mig att komma på en idé/story. Så jag tänkte samma sak med kortromanen, jag valde ett tema, vilket blev ”dilemma” och tänkte utifrån det och kom på själva storyn, nu får jag se om storyn håller hela vägen och för tre delar…

Jag har också fått dricka lite vin och läsa i stugan, men ganska okoncentrerat om man säger så. Men det är så det ska vara, barnen måste få ”störa” och få vara med.