tillägg till föregående inlägg

Tänkte på varför det kändes som magi när jag fick slutet till manuset ”Axel och den magiska boken”, och det är för att slutet passar in med resten jag skrivit. Alltså all text jag skapat hittills, utan att veta om slutet.  Exempelvis ett visst utseende en karaktär har, jag visste inte  när jag beskrev karaktären varför han skulle se ut så, men jag visste (då detta hänt flera gånger nu) att så fort jag har slutet och vet hela berättelsen kommer saker och ting passa in.  Och mycket riktigt, karaktärens utseende är klockrent. Samma sak med vädret, varför det absolut inte är någon sol (och inte bara ur ett symboliskt synsätt) = passar slutet på berättelsen klockren., men det visste jag ju inte när jag skrev de första kapitlen.

Det är detta som är magi,  och det händer varje gång, och dessutom flera gånger per bokmanus. En karaktär säger eller gör något, och jag vet inte riktigt varför eller förstår det fullt, men skriver det lydigt såsom det framträder för mig. Det gäller att ha tillit här. Och sedan, när alla bitar fallit på plats och jag har slutet, förstår jag exakt varför, det är magiskt för mig. Jag efterkonstruerar alltså inte (även om jag fyller på och ut där det behövs), men litar på min instinkt och skriver för jag vet att jag kommer få reda på mer sedan om varför jag skriver som jag gör.

Upplever andra skrivande människor detta? Magi på något plan?

Eller är det bara jag som är konstig? Har det att göra med mitt arbetssätt som till stor del är att flödesskriva utan synops? eftersom jag då inte kan tänka ut hela förloppet i förväg och därför överraskas längs vägen..

 

och där kom slutet!

Det är ändå fascinerande hur saker faller på plats, jag förundras varje gång, och det är en sådan lyx att få förundras och uppleva något jag kan likna vid magi. Kreativ magi.

Fick slutet nu till manuset om ”Axel och den magiska boken”. Bara sådär, mellan att städa Duplo och leksaker, bre knäckemacka till dotter, springa till datorn i panik och skriva samtidigt som dotter ropar ”pärlorna, mamma! pärlorna!'”, springa tillbaka och plocka upp en utspilld pärlplatta (endast chockrosa pärlor), tillbaka till datorn och hetsskriva innan familjens älskade terrorist ropar igen 🙂

När jag började skriva om Axel visste jag bara början, sedan har scen efter scen kommit (förutom några mellanrum jag nu vet hur jag ska fylla ut). Men slutet. Slutet har gäckat mig. Stundvis svårt att skriva utan riktning, men bestämt mig för att lita på flödet – det kommer. Och ju mer jag skriver, ju mer kommer det. Men slutet? Soprent i huvudet. Fram tills  nu. För 10 minuter sedan – slutet.

 

Nya huset

och ny skrivhörna 🙂 I detta rummet, vars fönster jag kikar in i, ska min skrivhörna bli, där ska jag vara kreativ (valt en mycket dyr och kreativ tapet för detta ändamålet) så kan jag sitta där och se ut när orden inte vill formulera sig.

Huset från baksidan 🙂

Sex veckor kvar…

Hur lång tid tar det att skriva ett bokmanus?

Och hur mäter man tiden?

Jag funderar på detta. Hur lång tid det tar att skriva ett bokmanus. Vilket såklart är omöjligt att svara på, mycket beroende på författare, typ av bok, mängden research som krävs osv. Samt om man kan ägna sig heltid åt att skriva, eller skriver jämte ett ”vanligt” jobb, om man har barn eller inte (inte=mer tid att skriva, tänker i alla fall jag). Ska man mäta själva timmarna man faktiskt suttit framför datorn och skrivit? eller mäter man från det datumet man startade och skrev manuset första mening till det datum man satte punkt och var klar?

Själv skriver jag ett utkast på tre-fyra månader, skriver om, låter någon testläsa och skriver om igen under ett par månader. Så ett halvår kan ett bokmanus på 50-60 tusen ord (alltså korta, lätta böcker, utan mycket research) ta för mig. Och detta görs jämte ett vanligt jobb och med småbarn hemma.

Men hur mäter man tiden som man tänker? Alltså all tid man lägger däremellan skrivandet och orden som fastnar (och får stanna kvar) på papper? Skulle jag tänka ut hela boken om ”Axel och den magiska boken” först, skulle det ta mig ett par månader, ett par veckor? Men sedan när jag väl ska skriva så skulle det säkert gå fort, inga luckor att fastna vid, inga hjärnsläpp.

10 000 ord

10 000 ord. Drygt. Så mycket har jag skrivit på manuset som riktar sig till barn, 9-12 år. Axel och den magiska boken. Jag vet inte riktigt vad som ska hända, utan skriver mest bara på, så får orden, texten och Axel leda mig framåt. Att skriva det här manuset är som att nysta i ett mysterium, se vilka trådar som leder vart, för jag vet inte ens själv vad som ska hända eller hur det ska sluta. Ett väldigt lustfullt sätt att skriva på 🙂

MEN. Det finns nackdelar med att flödesskriva såhär. Jag får hjärnsläpp där jag inte vet vad som ska hända, men har bestämt mig att skriva på ändå och hoppa över den passagen, det kommer sedan.

Om jag skulle tänka ut hela berättelsen först och jobba efter en synops så skulle jag inte få hjärnsläpp (tror jag), inte lika mycket i alla fall. Men jag är otålig och vill sätta igång med en gång. Nu lämnar jag bara hjärnsläppet i manuset: skriver i röd text: vad händer här? och skriver vidare. Om jag bara har en scen framför mig, vet jag nästan alltid hur jag ska skriva den, gestalta den. Ibland fastnar jag just där, i tänkandet, vad händer? Vad gör karaktären och varför?

nytt projekt

Eftersom jag är skraj för Lucida så har jag bestämt mig för att nästa bokprojekt får bli Axel och den magiska boken. Efter ett gott råd från en barndomsvän ska jag skriva en annan barnbok och vänta med Lucida, som i och för sig riktar sig mer till tonåringar/unga vuxna. Min huvudkaraktär Axel är 12 år och jag tänker att målgruppen blir densamma, eller 9-12 år, som det brukar vara uppdelat i. Genre fantasy, som man hör på titeln 🙂 Det känns bra. Bra att prova och skriva något för den målgruppen och ”känna” efter lite först innan jag ger mig på det stora projektet Lucida.

Ett års bloggande

För ett år sedan, den 22 oktober 2016 skrev jag första blogginlägget här. Det regnade och blåste ute, jag hörde signaturmelodin till Bamse från tv:n vardagsrummet (min dotter då 1 år och drygt 7 månader) och jag satt nervöst framför bloggen. Rädd och glad på samma gång. Skulle jag verkligen ha en blogg? Jag som inte har några sociala medier, aldrig haft och aldrig tänkt ha… Men där jag satt jag och nu har det gått ett år. Ett år av skrivande i med- och motvind.

Min förhoppning på bloggen var att den skulle tillfredsställa min iver och hjälpa mig att hålla ut. Att skriva bokmanus tar så evigt lång tid. Jag ville se något på pränt och det nu! på en plats där ingen kan refusera mig. Och detta har bloggen faktiskt hjälpt mig med, den är jättekul och det är jättekul att följa min egen utveckling, som en dagbok för allmän beskådan och åtlöje (?). Jag är mycket medveten om att det jag skriver antagligen bara intresserar mig eftersom det är mina tankar och mina reflektioner om att skriva.

Så vad har hänt sedan bloggstart?

Vi börjar med höjdpunkterna: Första novellen som såldes till Året runt i april, tror jag det var. Sedan tre till sålda noveller till samma tidning i oktober. Vara en av vinnarna till novelltävlingen Jul igen (antologi med samma namn).

De största misstagen: Det finns inga misstag, bara lektioner 😊

Skrivande lärdomar: att inspiration inte behövs innan för att sätta mig och skriva (en bok skrivs inte på inspiration från första till sista sidan, det tror jag är en romantiserad bild av författaren), jag har funnit andra genres som jag aldrig föreställt mig skriva inom, att jag är för snabb när jag skriver och ska stanna kvar i scenen samt att skriva långsamt när det går fort. Att inte ge upp. Aldrig.

Jobbigaste stunderna: refuserade noveller, bokmanus och förluster i samband med novelltävlingar, men jag fortsätter skriva. Alltid.

Tänk så mycket jag lär mig om mig själv av att skriva ljug och påhitt 😊 ser fram emot vad som händer efter ytterligare ett års skrivande.

Rädd för Lucida

Jag har, som jag nämnt här tidigare, svårt att komma igång med skrivprojektet ”Lucida” som än så länge mest existerar i tanken. Efter ärliga samtal med mig själv har jag identifierat motståndet, stenen och den jobbiga uppförsbacken = RÄDSLA! Rätt och slätt RÄDSLA. Jag är rädd för att inte kunna omsätta min vision till bra (fantastisk) text. Dessutom är Lucida fortfarande blyg för mig, hon liksom står på tröskeln och vet inte om hon vågar komma in och dela med sig av sitt liv, sina utmaningar och tankar, vilket kan vara en bidragande orsak till att hon fortfarande ter sig vag och därmed svår att skriva.

Vidare är jag rädd för att lägga år av jobb (eftersom tanken är att Lucida ska bli en bokserie om fem böcker) och sedan bara mötas av refuseringar som vanligt… Jag är rädd för att misslyckas helt enkelt, vågar jag inte ens försöka?

Jag har begravt flera böcker hemma i skrivbordslådan tidigare, men de har jag kanske bara lagt ett halvt år på. De är lättare att skaka av mig, konstatera att det inte blev bra, men tack för erfarenheten och dra vidare till nästa skrivprojekt. Men tänk att lägga två år eller mer på något och så blir det inte bra! Fy! Det skrämmer mig. Jag har aldrig fruktat ett projekt så som jag gör med Lucida. Jag tar mig själv (och skrivandet) på för stort allvar.