Fantasy-novell

Åh, så hjärnan och/eller själen, (var nu kreativiteten sitter), har satt igång att jobba/fantisera. Det är en magisk fas. Hur scener och karaktärer dyker upp i form av bilder, och utvecklas allt eftersom jag skriver ner det jag ”ser” i den novell jag skriver på för Fantastikportalens stora novelltävling, 2017.

ÄLSKAR den här fasen. Är just nu i ett riktigt skapar- och glädjerus. Jag är så lycklig (bara lite störd att jag inte får till så mycket skrivtid i helgen som jag önskar, och manuset hjärta&taggtråd ligger och väntar på redigering och genomarbetning som är sååå tråkigt¨, och lär få vänta lite till…).

Allt skrivande är lärande

Hittade den här novelltävlingen, Fantastikportalens stora novelltävling, 2017: http://fantastikportalen.se/arkiv/2605

Så här står det: ”Novellen ska hålla sig inom fantastiken, dvs, vara av typen skräck, fantasy, science fiction eller någon av alla subgenrer och crossover-varianter.”

Jag har knappt läst något inom ovanstående ”genre-grupp” och aldrig skrivit därinom. Förrän nu 🙂

Även om det inte är min typ av genre och det jag skriver i vanliga fall så är det oerhört lärorikt att skriva utanför min bekvämlighets zoon. Precis som när jag skrev en deckarnovell för en deckarnovelltävling. Hade aldrig fått för mig att skriva på det sättet annars. Allt skrivande är lärande.

 

en kärlekshistoria som svalnat

Hjärta&taggtråd – en kärlekshistoria som svalnat. Inledningsvis var jag stormigt förälskad i berättelsen som vecklades ut i takt med var sida jag skrev. Mitt fjärde bokprojekt och i fantasin mitt genombrott. Det här var den rätta. Den jag skulle satsa på hela vägen.  Man kan säga att spänningen har lagt sig. Att vår kärlek svalnat. Jag finner ingen spänning eller något intressant med berättelsen längre… Vet inte ens om jag bryr mig om att jobba igenom den efter testläsare nummer 1 (maken) läst färdig den. Suck.

Jag har tröttnat på min egen text! Deppigt värre… Hur ska något av det jag skriver bli tillräckligt bra för att våga skicka till förlag om jag hela tiden tröttnar och aldrig slutför? Jag vet att redigeringen är en tung och trist fas (för mig), och istället för att uppbåda disciplin och stanna kvar i nuvarande manus, blickar jag framåt och är redan i nästa bokprojekt. Är redan i känslan och det där som pirrar av glädje och nyfikenheten. Så som jag brukar känna inför ett nytt projekt.

Så här funkar tydligen jag: Älskar att inleda nya skrivprojekt, hatar att slutföra dem (= redigeringen efter skrivruset, som kräver tusen omskrivningar).

research

När jag gjorde research inför hjärta&taggtråd  hittade jag detta  som Beethoven skrev till Lichnowssky (en furste): ”det ni är, är ni för att ni råkade födas till det. Det jag är, är jag av egen kraft. Det finns och det kommer att finnas tusen furstar. Det finns bara en Beethoven.”

Ett fantastiskt citat 🙂

Om jag någon gång var orolig för att arbeta i min ensamhet som författare inte skulle vara utvecklande eller lärande så hade jag fel hundra gånger om. Jag lär mig mer på att skriva böcker, med tanke på den research som hör till, än vad jag gör av att harva på i mitt vanliga och gamla ekorrhjul.

”klar”

Ett första utkast av manuset med arbetstitel: Hjärta&Taggtråd, är nu ”klart”. Tog fem månader att skriva. 47 tusen ord, 81 sidor (word stl 11, enkelt radavstånd) har landat på makens nattduksbord, tillsammans med penna och ett arbetspapper med frågor…

Jag har längtat efter det första utkastet. Att våga låta någon (maken endast) läsa, så jag kan få feedback (så hungrig på feedback, skrivandet är en ensam sport..) Därefter ska jag arbeta igenom manuset efter dessa synpunkter och se vad jag kan göra för att det ska bli bättre, därefter ska jag låta en lektör titta på det, tror jag har bestämt vilken lektör… Återkommer om detta längre fram. Därefter jobba igenom manuset igen, låta någon annan testläsa och jobba igenom igen och igen och igen.  Sedan skicka till förlag och invänta förnedring och krossad dröm.

Nu ska jag fokusera mer på novellskrivandet. Har redan börjat lite på nästa bok jag vill skriva, göra research för den boken och gå en skrivkurs på distans under 20 veckor, som jag tänkte börja på i maj typ.

Därför skriver jag

I boken: I textens rum – om konsten att skriva, av Karl Lindqvist och Elisabet Norin, finns en skrivövning: Därför skriver jag. Och ett av tusen skäl (för mig) är: behovet av att berätta. Till och med bloggen är ett enda stort berättande om just själva skrivandet. I bloggen får jag skriva av av mig om skrivandet (och här kan ingen refusera mig). Drivkraften att berätta är så allmänmänskligt. Att komma hem efter jobbet och berätta om sin dag, eller vad man åt till lunch, hur semesterresan var, sin nya förälskelses alla kvalitéer. Jag skriver även för den där vaga känslan, som viskar om något, till en början, odefinierbart. Och så skriver jag, intuitivt och fritt, och känslan tar form, blir solid, en berättelse med början och slut, befolkad av människor som också räknas. Det är magiskt 🙂

img_1443

Jag skriver också för att jag är analytiskt och reflekterande lagd. Tvångsmässigt måste jag tänka på saker, vrida och vända. Att skriva är ett sätt att få utlopp för detta.

Redigering

Nu har jag inlett det jobbiga (och tråkiga) arbetet med att skriva mig igenom hela manuset (hjärta&taggtråd) från första till sista sidan. Men inte utan att först analyserat manuset från mitt fågelperspektiv (tack vare synopsisen jag gjorde i efterhand), så nu sitter alla scener på plats, hoppas jag…

Jag har ingen bra struktur för redigering. Det är absolut den tråkigaste delen i skrivandet, som jag gnällt om förut… och jag vet den här första genomgången, just bara är den första… av typ 20.

Den här gången provade jag att läsa texten högt. Ett tips jag läst om, men aldrig gjort. Vilken skillnad! Gav helt annan känsla för texten, och inbillade mig att jag lättare upptäckte var texten behövde ändras, till skillnad mot att läsa tyst i huvudet = mer slarv.

Ett annat tips, gällande redigering, som jag tog med mig inför det här bokprojektet var att inte hela tiden gå tillbaka och redigera under själva skrivandet, den kreativa biten. Så har jag tidigare gjort, vilket resulterat i att jag totalt tröttnat på texten innan det ens varit dags för redigering. Dessutom blir den kreativa fasen bättre, om jag inte småredigerar, och kritiskt granskar texten gång på gång.