Skriva om

Att skriva är till stor del, kanske den största delen, att ta steg tillbaka och reflektera, analysera och skriva om. Novellen som nu äntligen är inskickad (till Semics deckarnovelltävling) har jobbats igenom en sådär 20 gånger, kanske mer. Storyn, händelseförloppet, är detsamma, men vilken skillnad, både språktekniskt, kvalité, djup, och engagemang, berättelsen får när texten skrivs om och om och om igen.

Man kanske inte tror det, att flytta ett stycke, en mening, punkt och kommatecken, utveckla en känsla/monolog/scen samt stryka och skriva om, gör så stor skillnad, men det gör det 🙂

Tyvärr tycker jag detta är det tråkigaste, och mest arbetskrävande i skrivprocessen. Jag ”fri-skriver” mycket (är säkert den mest ostrukturerade hobby-författaren i världen), älskar när det flödar och skriva nya scener, när karaktären får eget liv och för mig framåt. Men man måste också pressa sig igenom det tråkiga för att lyckas antar jag motvilligt.  För så är det nog. I stunder av tvivel och motgång sorteras dom oseriösa bort….

Lustfyllt skrivande

I morse vaknade jag tidigt. Låg kvar och lyssnade, kände, efter den där, till en början, så vaga tanken/känslan. Efter 1,5 timma (alltså klockan 6.30) blev jag tvungen att stiga upp, gick inte att hålla tillbaka. Knäppe på kaffebryggaren, tog svängen om toaletten, slog på datorn. Och skrev. Konkretiserade det vaga och flyktiga. Resultat: En kortnovell. Skriven bara för sitt egna nöjes skull.

Om inte detta är inspiration, som plötsligt bara fanns där när jag vaknade, så vet jag inte vad inspiration är. Ljuvligt är det i alla fall, en glädje som kommer inifrån. Det är så här jag det känns att vara författare, tänker jag (ignorerar totalt stunder av skrivkramp, bottenlöst självtvivel, refuseringar, slitgörat när texten ska revideras och skrivas om hundra gånger och jag är nära att trycka på delete) och myser med kaffekoppen, det vita dokumentet med text framför mig. Datorns monotona surrande. Världen sover fortfarande och är min.

Spänning

Alfred Hitchcock lär ha sagt att ”det är inte explosionen som skrämmer oss, utan vetskapen om att den ska komma”.  Jag tänker på hur det kan användas i skrivandet. Förväntansoro.

Imorgon ska jag skicka in min novell till Semics deckarnovelltävling. Jag beslöt mig, efter att samtliga testläsare röstat för den senare novellen, att lägga all kraft på bara den, och kommer alltså inte behöva skicka in två.

fortfarande sjuk

Världens längsta förkylning (antagligen mer av influensa-typ), snart tre veckor, och en skavande ögoninfektion på det, vilket gjort att jag haft svårt att läsa. Donna Tartt´s bok går segt, inte ens kommit till sid 300 (av 700), rastlös som jag är har jag läst en annan bok emellan.

img_2313

Jag har så otroligt svårt för att vara sjuk, att inte producera/prestera är tortyr! Är väl just därför jag är sjuk oxå…

Dagar som går till inget vettigt och fysiskt ont, vilket lidande. En bön till alla er därute med sjukdomar som inte går över.

offer-2956-2-201612193655

10 000 timmar

Det sägs att det behövs tio tusen timmar för att bli i världsklass (oavsett om det gäller fotboll, skriva, spela piano, dansa m.m.). Att det skulle vara avhängt ”talang”,  som någon medfödd magisk förmåga där man automatiskt är bäst på det man företar sig, är en myt. Det är hårt arbete och åter hårt arbete, tusentals timmar investerade, som ligger bakom framgång. Jag tänker på Stephen King, som refuserades under så många år, (har för mig att Carrie refuserades 30 gånger innan den antogs och succé var faktum). King lär ha haft 10 tusen timmar skrivtid i ryggen när han väl debuterade. Klart man är duktig på att skriva då.

Jag har som målsättning att avsätta 10 timmar i veckan för det kreativa skrivandet, 50 veckor om året = 500 timmar per år. I den takten skulle det ta mig 20 år att komma upp i 10 000 timmar!

20 år

Jagperspektiv och beskrivningar

Manuset jag jobbar på nu (hjärta&taggtråd) skriver jag som vanligt i jagperspektiv. Jag gillar det perspektivet, tycker att jag kommer riktigt nära huvudpersonen (det var också så berättelsen kom till  mig, genom huvudkaraktären). Men det har sina nackdelar. Som vid miljöbeskrivning. Jag kan inte skildra sådant som är hemvant för huvudpersonen. Hon reflekterar inte över de smutsiga kläderna på golvet, de dammiga fönsterbrädorna m.m. för så ser det alltid ut i hennes hem. Samma sak med utseendet, vilka kläder hon bär osv. Försökt lägga in miljöbeskrivning och hennes utseende utifrån andra karaktärers perspektiv genom vad de säger i dialog. Annars är det lite trixigt. Någon som har bra tips på detta?

Sjuk

Efter över en vecka med förkylning tog förkylningen ett ännu hårdare tag. Ont i kroppen, feber, halsont, trött och åter mer snor. Jag har snart ingen hjärna kvar. På riktigt. Snutit ut den.

img_2251

Ligger hemma. Försöker sova och läsa. Går sådär med bägge.

Tankar

Mitt kontor ligger i öst, och jag brukar stanna upp, ta några djupa andetag, och notera skådespelet.  I morse, mellan klockan 8 och 9, undersidan av molnen inleddes som rosa, lila för att sedan gå över till guld och gult. Det är fint. (Bilden ger inte dramat rättvisa).

img_2246

Reflekterade en stund över skillnaden på att skriva text i jobbet och text privat. På jobbet skriver jag utredningar, beskriver någons verklighet, fattar beslut. Privat skriver jag fiktion, tillskruvat och med lyckliga slut. Jag är sällan osäker på mina arbetstexter, formuleringar, delvis byråkratiska språk och juridiska haranger. Men privat, oj så jag tvivlar och är osäker, känner mig dålig. Det kanske är (för mig i alla fall) det svåraste i skrivandet, att hantera självkritiken, tvivlet och alla ”jag-är dålig”-tankar.

Tidrapport

Då har jag räknat ihop veckans timmar investerade i författardrömmen. Jag har lagt 16 timmar på att skriva (och då har jag inte räknat med bloggandet), och 6 timmar på läsning. Det var fler skrivtimmar än jag trodde, men mindre lästimmar.

Det är inte idealt att ta tag i författardrömmen när jag är i en intensiv småbarnsfas. Jag började skriva ”seriöst” när min dotter var runt sex månader, september 2015. Det var väl mammaledigheten som, jag för visso uppskattade, men även väckte behov av mer intellektuell stimulering än amning, samsovning, blöjbyten, babysång och mammagrupper kunde erbjuda.

Det skulle vara så enkelt att säga, nej, nu tar jag en paus, jag sover inte om nätterna, är stressad och trött. Punkt slut. Jag kan börja skriva igen när livet är i en bättre fas. Och när är det? Om jag vinner på lotto och kan säga upp mig från mitt ”riktiga” jobb? Om fem år då jag kanske har ytterligare ett till barn? Om femton år när barnet/barnen börjar bli stora och självständiga? När jag är pensionär? Nej, det är precis en sådan fälla jag inte ska gå på. Att om bara livet förändras, om ett sedan kommer jag ha tid, massor av inspiration och skriva den stora romanen. Sedan kommer inte. Sedan existerar inte.

Jag skriver här och nu.                                                                                                            För att jag måste.                                                                                                                        För att jag inte kan annat.