Biblioteket

I eftermiddag flydde jag dammsugaren och det oavbrutna ljudet: mamma, mamma. Jag satte mig på Högskolebiblioteket. I luften kunde jag verkligen uppfatta hungern från produktiva människor. Människor som var där för ett syfte. För att uppnå något. Och jag var en av dem. Lite så jag företsäller mig myten. Att man skriver på café eller bibliotek, i svart polotröja, och kaffe.

img_1673

Nu dricker jag inte kaffe så här sent (läs efter kl: 16.00, ja vet, jag är som en pensionär) och inte bar jag svart polotröja heller. Men en mönstrad 🙂 och skrivet fick jag gjort. Effektivt i tre timmar. Det genererade ”bara” 300 ord till manuset. Men då har jag skrivit om, reviderat förgående avsnitt, och suddat närmare 500 ord, så då har jag ju faktiskt skrivit 800 ord 🙂

Kände mig i alla fall proffsig och seriös. Jag var där för att arbeta.

Refuserad. Igen.

Jag vet (?) att min senaste novell var bra, men det räckte inte! Frustrerad. Jag inte bara känner mig som Florence Foster Jenkins. Jag är Florence Foster Jenkins.

OM jag kunde få åtminstone en novell antagen så skulle det betyda… ja, vad skulle det betyda? Att jag inte kastar bort all tid jag investerar på att skriva. Fast egentligen gör det detsamma. För jag måste skriva ändå.

Jag är bara så bekräftelsetörstande… helt utsvulten faktiskt. Tacka vet jag bloggen. Här kan ingen refusera mina texter. Här är det JAG som bestämmer vad som publiceras 🙂

att skriva romaner och noveller

Läste precis boken Att skriva romaner och noveller, av Lars Åke Augustsson.

img_1633

Den innehöll flera intressanta partier, bland annat detta om miljöskildring: ”en miljöskildring måste fungera i samspel med resten av berättelsen. Allt för ofta blir den till en uppräkning av naturfenomen eller en inventering möblemang, drar uppmärksamheten från historien som ska berättas istället för att stärka dess trovärdighet.”

Vidare beskriver Lars Åke tre vanliga nybörjarmisstag: 1, ”att man för läsaren karaktäriserar en miljö som vacker, kuslig osv utan att låta läsaren dra den slutsatsen själv.” 2, ”att stapla detaljer på varandra, beskriva varenda lada i skogsbrynet eller varenda nyans i soluppgången…”3, ”…att man försöker kompensera bristen på en exakt och slående bild med en mängd mindre exakta; det blir oftast många sköna ord på sidan men ingen bild i läsarens sinne”.

”Vad utmärker en bra miljöskildring? Den säger så lite som möjligt om hur miljön bör upplevas. Den är knapp men precis – utanför mitt fönster finns inte ”några träd”, utan där finns en rönn, ett eksnår och tre björkar. Och den står i samklang med hela berättelsen den är en del av. Miljöskildringen har en psykologisk betydelse.”

Varför skriver jag?

…en fråga jag ställer mig ofta, och får lite olika svar varje gång. Nu senast en tidig morgon kl: 06.40. Vintermörkt och kallt ute, i handen en het kopp kaffe och i tankarna bokprojekt hjärta&taggtråd. Varför skriver jag? För att förstå människor. Psykologi och sociologi intresserar mig. Jag vill förstå människor. Vad driver dem att handla och bete sig på ett visst sätt? Vad driver mig?

Ambivalent

Jag har hittills aldrig älskat ett bokprojekt som jag gör med ”hjärta&taggtråd”. Jag är helt förundrad över berättelsen som vecklar ut sig. Samtidigt. Livrädd. Att jag är helt fel ute. Inbillningssjuk.

Ena stunden har jag världens självförtroende och VET att jag kommer att lyckas. Nästa stund så förtvivlat liten. Kastar jag bort en massa tid på något som ändå aldrig kommer bli?

Övermod å ena sidan, kritisk och förminskande å andra.

Berättarform

Jag skriver alltid i jag-form. Alla noveller och manus som vilar i byrålådan i väntan på storhet har den formen. Det har fallit sig så naturligt. Ingen berättelse har velat ha det på något annat sätt. Det är som om berättelsen själv väljer berättarperspektiv.

Hur är det för andra skrivande männsikor? Är det svårt att välja berättarform, eller avgör själva storyn det? eller är det författaren som är lagd åt ett visst håll? ”Berättarform-håll” alltså?

Första stycket

Jag har som tidigare sagts svårt att få till första stycket på manuset med arbetstitel hjärta&taggtråd.

Så här låter det nu: ”Ljuden hade lett oss ut. Våra ögon utvidgas, även om ingen natt kan vara mörk nog att maskera rökpelarens svärta och vi följer dess väg mot himlen. Mot Gud? Elden sprider sig. En smäll. Glas krossas. Luften vibrerar av oro, precis som jag. Folk är ute. Tittar. Från sina balkonger. Från marken. Något kommer att ske. Det känns som pirr under mina bara fötter. Jag spänner och kniper tårna om mattan av plast. Trots avståndet är åsynen påtaglig. Nära och kvävande. En osynlig kupol har sänkts över vårt bostadsområde. Isolerar oss. Vill kväva oss. Det här är bara början, säger en röst inom mig. Något oskönt tar fäste och bosätter sig djupt i maggropen. Hjärtat slår med tydlighet. Det värker i mig.”

Vill man läsa vidare?

Tidsdrömmar

Jag dagdrömmer ofta om en biljett till Bahamas (eller liknande, vita stränder i alla fall). Om att få checka ut från vardagen och checka in på hotell Skrivtid. Med havsutsikt. Och tiden ska på magiskt vis, i den vanliga världen, stå stilla. I mitt bagage har jag datorn och 22 böcker som ligger på tur. Tiden ska ju som sagt stå still. Så efter en månad eller tre, när jag läst massor, förvärvat all kunskap som finns i romanskrivarkonsten, och slutfört min debutroman (som vinner VM i klassen: världen bästa bok) åker jag hem. Utvilad, erfaren, beläst, solbränd, utan att ha gått upp de där otäcka, men obligatoriska, semesterkilona, och upptäcker att tidsguden faktiskt hållit sitt löfte. Jag har inte missat någon familjetid alls! Fantastiskt.