Ny novell

Så där. Nu har jag skrivit en ny novell. Jag är nöjd, även om den inte är lika bra som min förra (den som refuserades). Jag har en mapp på datorn, ”Noveller”. Kanske ”Novell-kyrkogården” skulle vara mer passande.

När jag jämförde min novell med vinnande novell så inbillar jag mig att min inte var sämre. Faktiskt inte. Jag menar inte att vara självgod, att min novell är perfekt, för så är det INTE. Det finns utrymme för förbättring och åter igen: jag övar. Men när jag satte mig och analyserade de senaste vinnarbidragen tycker jag mig inte vara långt efter… Så hur vinner man en novelltävling? Det hjälper inte att skriva bra, för när alla (många) inskickade bidrag når över en viss bra (godkänd?)nivå, vad blir kvar? Tycke och smak.  TUR ! ”Grindvakten”, hen som gör första sortering, dennes tycke och smak, humör, utvilad eller stressad, mätt eller hungrig, är sådant som kanske avgör. Men vad vet jag.

Jag tror mig i alla fall veta mer hur jag ska skriva mina noveller. Tidigare ville jag skriva enligt den klassiska dramaturgiska kurvan. Ni vet: början/presentation – konflikt – upptrappning – lösning? åh nej, ingen lösning, konflikt fördjupas – klimax – slutet, där trådarna knyts ihop och huvudpersonen utvecklats.

För att skriva en novell tänker jag nu utifrån ett foto, en ögonblicksbild. En riktigt kort novell (om en A4sida i word), har inte plats för den dramaturgiska kurvan där en huvudkaraktär, eller flera, ska fördjupas och utvecklas. Så nu när jag ska skriva en novell tänker jag istället ut en scen/sekvens och gör sedan den scenen som en novell. Rätt eller fel. Bra eller dåligt. Jag vet inte. Hur gör andra novellskrivare där ute?

Jag fortsätter skriva och hoppas att just min novell ska bli antagen. Om inte för min skull, så för novellen… så hon slipper förpassas till novell-kyrkogården.

Fortsätta skriva

Nu har värsta besvikelsen lagt sig över senast refuserade novell. Inspirerad efter Agneta Lagercantz föreläsning har jag börjat läsa hennes bok om självmedkänsla. Fastnade i den direkt 🙂

Så här tänker jag nu: den refuserade novellen var inte bortkastad. Jag skrev på ett sätt (mer åt isbergsprosa) jag normalt inte brukar. Dessutom. Jag övar ju! Jag är inte publicerad författare. Än. Jag har genomskådat min kritiska röst, som egentligen inte vill mig illa. Bara skydda mig från att misslyckas och att göra bort mig. Och rösten tror att kritiken får mig att låta bli att ens försöka och på så vis göra mig trygg. Ren överlevnad. Korkat såklart. Men inte illvilligt.

Jag får aldrig låta rädslan för att misslyckas hindra mig från att ens våga försöka. Och vad betyder att misslyckas? På andra områden i livet (exempelvis träning) kan jag tänka att: misslyckas betyder att inte ens försöka. Att ge upp = misslyckas. Att försöka, men inte nå hela vägen fram, är inte ett misslyckande. Det är erfarenhet och övning. Men i stunden – jag blev refuserad. Igen. Då är det svårt att inte tvivla på mig själv och överväga att lägga ner skrivandet.

Min kritiska och tvivlande röst är på intet sätt helt borta, men en annan röst har lagts till och säger: Fortsätt skriva! (och ärligt talat kan jag ändå inte låta bli). Jag accepterar min besvikelse. Har deppat några dagar. Det är okej att tvivla, det gör alla. Det betyder INTE att jag ger upp eller inte är av rätta virket för att lyckas.

Jag ser den refuserade novellen som en anledning att bli ännu bättre. Pressa och utmana mig ännu mer och ska redan idag skriva nästa novell.

”Gilla mig själv i motgång”

Att gilla sig själv i motgång. Vad betyder det? ”inte ett sätt att bli av med livets prövningar, utan vad vi behöver just för att livet innebär prövningar” / Kristin Neff.

Idag var jag på en föreläsning och lyssnade på Agneta Lagercrantz. Det kunde inte haft mer passande tema, ”gilla mig själv i motgång”, då min kritiska röst varit extra högljudd och påtaglig (se föregående inlägg). Jag var alltså även denna dag fortsatt tvär och besviken över att min novell refuserats och ifrågasätter hela min existens som skrivande människa. För tydligen är jag kass.

Jag vet att människor flyr från krig, och så bryter jag ihop för att min novell blev refuserad. Mina ”bekymmer” i relation till världens bekymmer får mig att känna skuld och skam. Skuld för att människor möter RIKTIGA problem och skam för att jag ägnar mig åt en så menlös (?) och självisk syssla som att skriva.

Agneta Lagercrantz att ställde frågan: vad just kvinnor skäms mest för? Jag tänkte… att vara ”svag”… eller kanske behövd. Någon imperfekten i utseendet? Män skäms tydligen mest för att visa känslor. Agneta svarade och sa: själviskhet.

Kvinnor skäms alltså mest för att upplevas själviska… hmm…  (känner mig träffad) Jag undrar varför det är skillnad på könen? Är det fortfarande så att kvinnan ses som primärt familje- och omvårdnadsorienterad?

Vidare berättade Agneta om hur självkritik syns i hjärnan och lyser upp på samma ställen som när vi utsätts för hot och med stresspåslag som följd. Min kritiska röst ”mobbar” inte bara mig på ett psykiskt plan utan hämmar också möjligheten till god fysisk hälsa.

Jag verkar tro att jag behöver piskan för att prestera. Utan självkritik skulle jag ”nöja” mig. Men för barn (som Agneta påtalade) faller detta naturligt (utan piska). Barn är nyfikna och vill utforska världen. Det är en nedärvd mänsklig egenskap och drivkraft. Varför har jag fått för mig att piska och självkritik ska få mig dit jag vill? Är det en typisk vuxengrej? Barn uppmuntras att ha roligt, men så fort vi är vuxna ska vi inte ha roligt. Då är livet en enda lång kamp.

Jag rekommenderar varmt Agneta Lagercrantz föreläsning om någon där ute har möjlighet att lyssna på henne. Jag ska verkligen försöka vara mer snäll och tillåtande emot mig själv och faktiskt, tycka om mig själv även när jag miss(?)lyckas.

img_1358 img_1359

 

Bok jag måste läsa: Självmedkänsla : Hur du kan stoppa självkritik och förbättra relationen till dig själv och andra, av Agneta Lagercrantz.

Att misslyckas

Så här känns det att misslyckas. Det som tidigare var förhoppning har antagit formen av en mörk och tjock massa.Tung energi som börjar i halsen och strupen för att leta sig ner i bröstkorgen, magen, benen och ner i fötterna. All skrivlust försvinner och min inre kritiska röst tycker sig fått bevis för sin tes: Du är inte tillräckligt bra. Det är bara pinsamt att ens försöka. Alla kan inte vara födda litterära genier, och du är INTE en av dem. Sluta slösa tid på något du uppenbarligen saknar talang för.

Tack min inre ljuva stämma för detta pepptalk.

Jag har precis fått reda på att jag inte vann den senaste novelltävlingen jag deltog i. Och det är med tunga steg jag rör mig i världen.

 

Nobelpris i litteratur 2016

Jag måste beröra att Nobelpriset i litteratur 2016 har gått till Bob Dylan. Hörde på tv: ”en bred folklig kultur får ett fint litteraturpris”. I vanliga fall har jag aldrig hört talas om tidigare Nobelpristagare, än mindre uttala deras namn (man kan säga att jag inte är så bekant i det litterära finrummet), till skillnad från årets vinnare. Bob Dylan alltså. Jag undrar hur det lät när Svenska Akademien diskuterade de nominerade och kom fram till vinnaren. ”En stor poet inom den engelskspråkiga traditionen. En musiker och textförfattare som för första gången får Nobelpris. Hans texter ska framföras, en örats poet”, något sådant troligen. Eller?

Håller något på att förändras? Står finrummets dörr på vid gavel? Vidgas synen på vad som anses som litteratur? Där inte bara böcker i den klassiska bemärkelsen definieras som litteratur utan även andra konstformer accepteras som med årets Nobelprisvinnare. Onekligen spännande. Vad står på tur? Bloggare

Hej Världen!

…eller borde jag skriva Hej Maken? den enda som vet om bloggens existens och troligen den enda med intresse att följa den…

Jag har alltså tänkt blogga om min utveckling inom romanskrivandet och vägen till att skriva en bok som förhoppningsvis blir antagen av ett bokförlag och publicerad. Kommer det ta tre år? Fem eller tio? Eller sitter jag här om tjugo år och konstaterar att det blev ingenting med ingenting? Bloggen får byta riktning och heta – Drömmen som aldrig slog in! Nä, fy en sån deprimerande blogg…

Mitt första blogginlägg alltså. Hmmm. Det kanske inte var en så bra idé det här. För trots allt så är det ändå bättre att misslyckas utan publik.

Jag som är en väldigt privat person och inte finns på sociala medier (tycker de är skrämmande och utelämnade) skriver nu mitt första blogginlägg. Hur gick det här till? När idén om en blogg först slog an i mig för en sådär fyra veckor sedan bearbetade jag tanken under en vecka och försökte mest argumentera för att låta bli. Livet blir enklast och tryggast så. Men idén lämnade mig inte, utan snarare växte och var här för att stanna. Nu kan jag inte låta bli. Lika lite som jag inte kan låta bli att skriva på mina bokprojekt oavsett om de någonsin får möta världen i form av bokformat.

Att skriva i en blogg är skrämmande. Jag är rädd för att inte vara tillräckligt bra. Rädd för att bli läst och därmed bedömd (och hånad). Rädd för att INTE bli läst. Helt enkelt rädd för att misslyckas.

Mark Twain lär ha sagt att ”mod inte är frånvaron av rädsla, det är att agera trots rädsla.”

Så nu publicerar jag mitt första blogginlägg, inte utan rädsla, utan tillsammans med rädsla.