ett litet mejl

Detta mejlet fick jag idag, och jag kände ingenting inombords! Knäppt, men jag har blivit van och lite avtrubbad inför mejl av detta slaget. För dig som inte fått äran att få ett manus refuserat kan jag visa här hur de standardmässigt brukar se ut:
”Vi har nu läst ditt manus Tre till fyra andetag som du haft vänligheten att erbjuda oss för utgivning. Tyvärr måste vi lämna ett negativt besked då vi inte tror på en utgivning på vårt förlag. Vi får in många manus och beklagar att vi inte har någon möjlighet att kommentera din text och gå in på skälen till vårt beslut. Vi tackar för att vi fick möjlighet att läsa och önskar dig varmt lycka till på annat håll.”
Och så var det med det. Nu ska jag trycka på DELETE och påbörja ett nytt manus.

 

Lärdom 2

Det här med att arbeta igenom ett manus efter en lektörs vassa blick och penna är utmanande på flera plan! Jag har kommit en tredjedel ungefär, som tur var har jag lite distans till manuset nu och kan faktiskt ta bort en del av lektörens förslag strykningar.

Lärdom nummer 2 är i alla fall att jag skriver lite rörigt när det gäller det kronologiska händelseförloppet. Lektören påpekade att en återblick, som jag lagt redan efter några sidor inledningsvis, drar ner på tempot. En omfattande återblick som var återgiven på sidan 37, blev nu första kapitlet istället och omskriven till presens istället för att vara en tillbakablick. Blev helt klart bättre, vassare inledning.

Överlag har jag nu lärt mig att, i fortsättningsvis, inte skriva med så många återblickar.

Skrivtävling

Har precis skrivit färdigt mitt bidrag till Vardagskrönikörens skrivtävling på tema vänskap. Faktiskt ganska kul det här med att skriva krönika och jag blev nöjd med mitt bidrag som jag ska skicka in nu. Men jag vet med mig att jag inte är så bra på att skriva krönikor… hehe. Det gör inget, jag får öva 🙂

För den som tycker det här med krönika verkar vara en kul skrivtävling så hittar du den här: http://vardagskronikoren.blogg.se/category/tavlingar.html

 

Lärdom 1

Nu har jag satt igång med lektörsutlåtandet, så här skriver lektören bland annat:  ”Du skulle ännu mer kunna använda dig av miljöbeskrivningar och detaljer än vad du gör nu, för att fördjupa stämningar.”

Så här är det. Personligen ogillar att läsa miljöbeskrivningar i romaner. Jag tycker det är så tråkigt. Jag bryr  mig inte om hur ett rum ser ut, jag vet hur ett kök ser ut, det jag bryr  mig om är människorna i rummet, vad de gör, vad de säger till varandra. Handlingen i centrum. Men nu ska jag ta till mig av det lektören skriver och jag funderar, kommer på att jag också tycker det är svårt att skriva miljöbeskrivningar, varför? Jo, antagligen för att jag bara skummar igenom miljöbeskrivningarna i de romanerna jag läser och därmed aldrig stannat upp, analyserat, tänkt: vad gör en bra miljöbeskrivning? eller varför är just den miljöbeskrivningen tråkig?

Lärdom 1: utveckla min förmåga att skriva bra miljöbeskrivingar! (Jag tror oxå att detta hänger ihop med att jag har bråttom genom scenerna och behöver stanna kvar lite i dem…)

Som sagt, det är mycket lärorikt att analysera och bearbeta text och det är precis så jag ska tänka för att uppbåda energi för att orka angripa manuset: Anya.

Jag får se det som en enorm skrivövning 🙂

 

Att lära och utvecklas.

Okej, jag har tänkt. Jag kan inte bara strunta i manuset: Anya.

Eller strunta i att gå igenom en lektörsläsning som kostar massor. Även om jag tappat intresset för manuset så förtjänar det att slutföras. I skrivprocessen är detta min svaga punkt. Jag älskar en ny idé, att flödesskriva och se vad som händer. Men redigeringen sen, suck. Detta är min svagaste punkt jag behöver jobba med och utveckla. Hur ska jag annars blir bättre, lära mig mer om text, skrivandet och kunna utvecklas?

Att få ett lektörsutlåtande är enormt lärorikt. Jag måste utsätta texterna för feedback från andra personer än närmsta familjen (som tvunget säger att texten är bra, men utvecklar inte så mycket mer). Nu ska jag sätta mig och börja gå igenom manuset och verkligen titta på feedbacken och ta till mig av det och LÄRA MIG! Hur ska jag annars utvecklas?

Lektörsläsning

Jag har köpt en lektörsläsning av manuset: Anya. Det har jag fått tillbaka för några dagar sedan. Det tog mig en dag innan jag vågade öppna mejlet och kika lite på utlåtandet. Jag har fortfarande inte läst igenom det ordentligt….  (jobbigt att att bli bedömd liksom).

I manuset, själva worddokumentet, har lektören gjort förslag på ändringar och kommenterat genom hela manuset. Det är jättemycket jobb att gå igenom detta och ändra, förbättra, skriva om, sudda, skriva nytt… tråkigt. Mycket tråkigt. Jag vet inte om jag bryr mig om manuset längre. Vi har liksom glidit isär. Jag var färdig med manuset i oktober typ och mentalt lämnat det, gått vidare.

När det tog så lång tid att få tillbaka manuset har jag liksom tappat intresset för det. Synd. Det kostar mycket pengar för en lektörsläsning och nu vet jag inte ens om jag orkar gå igenom manuset.

Man växer som mest av förluster.

”Man växer som mest av förluster”, sa Mikaela Lauren på Skavlan tidigare i höstas (2017). Tänker på det nu när jag förstår att manuset ”tre till fyra andetag”, som jag skickade till förlag i september 2017, blivit refuserad av nästan alla… (ett par stycken har inte svarat och jag vet vad det betyder).

Samtidigt tänker jag att när det där telefonsamtalet väl kommer (jag har repeterat detta mycket i mitt huvud) från en vänligt inställd förläggare på… säg exempelvis Bonnier, så kommer glädjen vara så mycket större då framgången inte kom direkt eller gratis.

Att få skriva böcker som faktiskt publiceras och blir lästa – en dröm…. Och om drömmar gick att förverkliga på ett ögonblick skulle just det ögonblicket, då drömmen går i uppfyllelse, inte betyda särskilt mycket. Så det här med att refuseras är bra… Man växer som mest av förluster. Jag får tvinga mig att bli ännu bättre. Så det är bra… Eller? Ljuger jag för mig själv nu igen?

Köra fast

Vad gör man när man kör fast i skrivandet? När något, man inte riktigt kan sätta fingret på, inte känns bra…?

Jag körde fast i en novell igår kväll och vi bara stirrade på varandra. Tysta leken. Mellan mig och word-dokumentet. Så kom jag på! (antagligen  något jag läst någonstans som låg i bakhuvudet och kom upp till ytan). Vad har de fiktiva personerna att förlora/vinna?!

Jag hade inte skrivit/gestaltat tillräckligt väl vad som faktiskt stod på spel för huvudpersonen. Jag har en tendens att skriva för snabbt och gå igenom scenerna för fort… Så jag fyllde på där detta var magert och tadaa! Novellen funkade så mycket bättre!

Det är så jag ska göra. Fundera över och verkligen skriva fram vad som står på spel, för om inte ens jag vet detta och får fram budskapet hur ska annars läsarna förväntas känna med roman/novellpersonerna?

Andra frågor som är bra att ställa sig när man kör fast är: vad är karaktärernas drivkrafter? Deras yttre och inre motstånd? och sedan gestalta detta.

då var det alltså nytt år…

… och nya romanmanus som väntar på att skrivas! Vilken, av alla idéer, ska jag välja?

Jag var inne på ett nytt barn/ungdomsmanus, men tror ändå jag väljer att skriva en ny vuxenroman. Det finns en idé (arbetsnamn: Änkan) som lockar på mig ganska starkt.

Sedan finns det en spännande släkthistoria (på min mammas sida) som utspelar sig på 1850-talet där jag har tillgång till mycket dokument såsom obduktionsprotokoll och förhörsdokument m.m. Min släkt tycker att berättelsen behöver skrivas ner och inte gå förlorad så jag tänker att det kanske kan vara kul att skriva förloppet i gestaltad romanform. Fast jag trodde aldrig jag skulle skriva något historiskt… Men det är så bra och lärande att skriva i olika genres så det kanske kan vara något + att släkten blir glad. I sådana fall kommer jag trycka upp boken själv (alltså inget manus till förlag eller försäljning) utan bara ge till släkten som har intresse av berättelsen 🙂

Målsättningen under 2018 är att skriva två manus. Sedan MÅSTE jag arbeta färdigt med barn/ungdomsboken om Axel och prova att skicka den till förlag, men ärligt talat är jag trött på skicka manus till förlag… Jag vet ju vad som väntar: refus och åter refus 🙁 Ärligt talat tror jag inte ens att mina manus blir lästa (fast jag fattar, även om de blir lästa är det såklart inte lika med publicering).